Varför har vi advent?

Under den gångna hösten lade jag märke till julgodishyllan i en affär redan i slutet av september. Just den gången köpte jag dock inte pepparkakschoklad eller årets omistliga nyheter. Fastän jag ofta är sugen på något sött så är det något som tar emot i julgodishyllan i hösttider! Så jag tog sikte på den vanliga godishyllan i stället…

Herren kommer

Kanske kommer vi ihåg vad ordet ”advent” betyder. Advent är ett låneord från latinets adventus, som i den kristna kyrkan har avsett Kristi ankomst. Adventus å sin sida är härlett ur verbet advenire, vilket betyder ”komma” eller ”anlända”. Så förkunnar ordet advent redan som enskilt ord för oss om Kristi Jesu ankomst till oss.

I kyrkoårets årgångar är det tre olika evangelietexter som används för första söndagen i advent. Vart och ett av dessa texter beskriver för oss vår Herres ankomst till Jerusalem (Matt 21:1–9; Mark 11:1–10; Luk 19:28–40). Denna ankomst till hans egen stad tidsbestämde Herren till början av hans passionsvecka. Någon har kanske märkt att det inte är endast på första söndagen i advent som det talas om Herrens ankomst, utan redan under de föregående helgerna (uppbrottets söndag, domsöndagen). I kyrkoårets texter talas det faktiskt anmärkningsvärt mycket om Kristi ankomst eller återkomst – både i de nytestamentliga och de gammaltestamentliga läsningarna.

Adventsfirandet i kyrkans historia

Oftast följer det lutherska kyrkoåret tämligen noggrant den västra kyrkans tradition. Vi har vant oss vid att festhögtiderna och helgerna har sina givna platser under året. Ofta tänker vi säkert inte till exempel på varifrån en viss fest eller period i kyrkoåret härstammar. Vad är dess bakgrund, och har någon period i kyrkoåret något annat än en biblisk bakgrund? Det är liksom självklart för oss att julen firas då och påsken där, och så vidare. Men varför? Vem har till exempel kommit på idén att fira advent?

Den så kallade urförsamlingen firade inte advent åtminstone på det sätt som vi känner till adventsfirandet senare i kyrkans historia. Första gången som adventstiden nämns som en egen period i kyrkoåret i den västliga kristenheten var enligt forskningen på 500-talet. Adventsfirandet var ursprungligen ganska annorlunda, om vi jämför det med den moderna tiden eller vår tid. Tydligen var det sed att dopkandidaterna under den tid på kyrkoåret som vi kallar advent förberedde sig för dopet, som ägde rum på trettondagen. Från första början var adventstiden alltså en fastetid, för det hörde till att dopkandidaterna skulle fasta. Fastan kunde inledas redan på Sankt Martin av Tours’ dag, den 11 november. Vi bör dock notera att kyrkliga tider och de seder som sammankopplades med dem kunde under medeltiden vara sinsemellan mycket olika på olika håll i Europa. Det som hände i Spanien kunde vara helt okänt i England. Hur som helst hade adventstiden i början knappt något att göra med att vänta på julen. Den utvecklingen skedde långt senare. Däremot var Kristi återkomst och den kommande domen redan tidigt föremål för adventstidens predikningar.

Mycket tidigt hittade man egna teman och texter för adventstiden. Det var fyra teman och tio texter: världens slut och tidens tecken (Lukas 21:25–; Matteus 24:37–44; 25:1–13), Kristi ankomst till Jerusalem under jubel (Matteus 21:1–9), Johannes Döparens uppdrag (Johannes 1:19–; Lukas 3:1–; Markus 1:1–8; Matteus 11:2–), ängelns uppenbarelse till och besök hos den Saliga Jungfrun Maria (Lukas 1:26–38; 1:39–56 och Marias lovsång). Som vi kan märka så är det endast de texter som berättar om Jungfrun Maria som direkt har att göra med Jesu födelse.

Gregorius den Store (påve åren 590–604) fastställde att adventssöndagarna är fyra till antalet. Detta blev dock inte ännu på lång tid sed överallt i den västra kyrkan. Till exempel i Milano stift hade man sex adventssöndagar, kanske är det så fortsättningsvis.

Varför firar vi advent?

Fastän det inte är bra för oss att allt för kvickt ändra på kyrkliga seder – åtminstone inte utan orsak – så skulle det dock finnas orsak att lite se över grunderna när det gäller advent. I adventstiden ingick ursprungligen två stora teman: Herren Jesu återkomst och förberedelsen för denna återkomst, det vill säga fastan. Åtminstone dessa hör till adventstidens centrala innehåll. Kyrkoårets texter ger oss också ett bra tillfälle att komma ihåg, begrunda och förbereda oss för vår Herres återkomst. För en kristen är inte eller åtminstone borde inte adventstiden i första hand vara en förberedelsetid för julfirandet. Den allmänna tanken torde dock vara att adventstiden är just en förberedelse för julen.

För en kristen är det gott att rannsaka sig själv, liksom också varför man handlar så som man handlar. Varför firar vi advent? Vad har den för betydelse för dig? Börjar din juletid redan på första söndagen i advent, och avslutas den i kyrkan på julmorgonen? Julfirandet ska ju börja på julnatten och fortsätta åtminstone till trettondagen! Tänk: Du kan och får fira advent och i fyra veckors tid begrunda Herrens återkomst och sådant som har med hans återkomst att göra. Ta vara på den tiden! Jultiden kan vi sedan fira från julnatten åtminstone fram till trettondagen, varför inte också längre än så. Du kan alltså hålla julprydnaderna undangömda under adventstiden, och ha dem framme ännu länge efter trettondagen. Du kan ha en ordentlig adventsfasta från och med kvällen på första söndagen i advent, fram till julnatten. Därefter kan du fira en ordentlig julfest och i flera veckor gotta dig med juldelikatesser, choklad, och så vidare. En ”gamla goda tiders advent” skulle möjliggöra detta.

Kyrkoåret är förstås inte en åt oss från ovan given helhet som inte skulle få leva och förändras. Så har det ju hänt i kyrkans historia, och så händer det fortsättningsvis. I kyrkoåret, dess kretslopp, helgerna, vardagen, faste- och festtiderna finns dock en gudomlig vishet. Därför vore det bra att sätta sig lite mer in i kyrkoårets kretslopp och rent av kasta sig in i det. Det här gäller också adventstiden.

Vi behöver inte delta i den här världens gång på fel sätt, så att vi börjar fira julen redan på förhand. Vi behöver ingen ”lillajul” eller liknande fester. Vi firar jul sedan när det är jul, som sagt. Under advent får vi fokusera på att stilla oss inför Herrens återkomst. Han, den ödmjuke Kungen, kom en gång till sin egen stad, ridande på en åsna. Hosianna-ropen fick lyda, men snabbt byttes de ut mot hån, en grotesk kungateater på Guds Sons bekostnad, och påhittade anklagelser mot den ende Rättfärdige. Hur kommer du ihåg denna början på hans lidandes väg? Han som kom ridande på en åsna, som en ödmjuk kung in i Jerusalem, han kommer också en andra och sista gång hit till jorden. Då är Han inte ödmjuk och tystlåten, utan alla människors Domare, inför vilken alla ska göra räkenskap och inför vilken varje knä ska böjas. Är du färdig att möta Honom? Om allt detta har redan han som kom före Herren undervisat: Johannes Döparen, den siste av gamla förbundets profeter. Han sparade inte på orden, utan han avslöjade vår synd för oss och med sitt finger pekade han mot Guds Lamm, som bär vår synd. Visst vill du lyssna till Döparens predikan och få din synd förlåten? Han som kom till sitt folk ridande på en åsna, Han som en gång kommer i härlighet och ära, Han om vilken profeterna från första början vittnade, Han föddes hit till världen genom ett under. Vår Herres moder var en jungfru, en ung flicka som ingen man hade rört. Tillsammans med henne får vi förundras över Guds nåd mot oss syndare. Tillsammans med vår Herres saliga moder får vi säga: ”Jag är Herrens tjänarinna (eller tjänare). Låt det ske med mig som du har sagt.”

Varför firar vi advent? För att vi skulle komma ihåg att Jesus kom till Jerusalem, till sitt folk, för att frälsa syndare. För att vi skulle komma ihåg att Han ännu kommer tillbaka för att döma levande och döda. Varken det att Han ödmjukade sig och sonade människornas synd eller det att Han kommer tillbaka, ingetdera av dessa kan vi ihågkomma för mycket.

Skribenten är pastor för Missionsstiftets församlingar i Kajana och Idensalmi.

Artikeln har tidigare publicerats på finska i Helgedomens Lampa 6/2021.