Hur blev den judiska påsken kristen?

Både judar och kristna firar påsk. För båda religionerna är påsken den viktigaste årliga festen. Påsken miste inte sin betydelse i och med kristendomens framkomst, men den fick ett nytt innehåll. Därför finns det orsak att se närmare på hur den judiska påsken blev en kristen festhögtid.

Oftast tänker man att judarna firar påsk för att minnas hur folket under Mose ledning leddes ut ur slaveriet i Egypten. Strikt taget är det här dock inte kärnan i påskfirandet.

Skydd mot döden

Judarna kallar nämligen påsken för pesah, vilket kommer från ordet pasah, vilket betyder ”gå förbi” eller ”stå över”. Ordet syftar till den tionde av Egyptens plågor, dödandet av de förstfödda. Genom Mose framförde Gud ett meddelande åt farao: ”Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. Då ska allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen” (2 Mos 11:4-5).

Åt de israelitiska familjefäderna gav Gud däremot befallningen att slakta ett lamm och stryka dess blod på husets dörrposter och det övre dörrträet. På blodet skulle Gud känna igen sitt eget folk, låta bli att döda dem och i stället gå förbi (hebr. pasah). Lammets blod beskyddade alltså Israels folk mot Guds straff och döden.

För att värna minnet av den här märkliga händelsen befallde Gud att folket framöver skulle fira påsk. När barnen frågade varför man då åt lamm och firade, skulle man svara dem: ”Det är ett påskoffer åt Herren, för han gick förbi Israels barns hus i Egypten. När han slog egyptierna skonade han våra hus” (2 Mos 12:27). Lammet uppfattades alltså som ett offer för folket, som ett skydd mot döden.

Festhögtid med spänning

Efter ankomsten till det utlovade landet firades varje år påsk i Jerusalem. Festen samlade tiotusentals människor från hela landet. Den judiske historikern Josefus berättar att ”den romerska stridsavdelningen var placerad på taket ovanför templets pelare, för alltid under festligheterna var de beväpnade, så att folket som samlats inte skulle ställa till med oroligheter.” (Om det judiska kriget 1.223).

Ett judiskt talesätt gällande påsken lyder: ”Den natten blev de befriade och den natten blir också vi befriade”. Enligt många judiska källor skulle Messias anlända just i påsknatten: ”Messias, som kallas den förste (t.ex. Jes 41:27) ska komma i den första månaden”, alltså månaden Nisan, då påsken firades. Det är därför inte så märkligt att stämningen vid påskfirandet var mycket laddad när Jesus red in i staden på en åsna, medan folkhoparna ropade: ”Välsignat är vår fader Davids rike som kommer” (Mark 11:10).

Befrielse från slaveriet

För israeliterna blev Egypten en symbol för ”träldomshuset” (2 Mos 13:3). Det blev en symbol för människans ställning under Satan och alla fördärvsmakter. Med alla sina rikedomar och lockelser började Egypten också representera syndens verklighet för dem. I sista hand blev Egypten också dödens land. Därifrån kunde man befrias genom Guds förunderliga frälsningsverk, lammets blod.

Det här är den gemensamma grunden för både det judiska och det kristna påskfirandet. I båda två är innehållet verkligen ”påsken”, alltså befrielsen från syndens, dödens och Djävulens välde, avfärden mot det Utlovade landet. Också den förunderliga färden genom Röda havet sågs som en gemensam händelse som Paulus tolkar som en förebild för det kristna dopet. Mannaundret kopplade Paulus däremot till nattvarden och vattenundret till Kristus, från vars sida blodet och vattnet flöt ut (1 Kor 10:1-45). Paulus fortsätter alltså i den judiska traditionen och tolkar den på djupet.

Förväntningarnas uppfyllelse

Judarnas messiasförväntningar blev noggrant uppfyllda i Jesus Kristus. I Kolosserbrevet säger Paulus att ätandet och drickandet, firandet av fester (också påsken) och nymånad och sabbat, endast är ”en skugga av det som skulle komma”. De är en skugga och förebild för det verkliga som dessa fester pekar fram emot, nämligen Kristi kropp. Också påskmåltiden är därför endast en försmak av Kristi kropps offer (Kol 2:16-17).

Det slaktade lammet syftar således tydligt till ”Guds Lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29). Också Jesus slaktas på korsets trä och Hans blod blir utgjutet för att vi skulle befrias från ”träldomshuset”, synden, döden och Djävulen. Det slaktade lammets blod stryks på oss i form av ett kors redan då när vi blir döpta till Honom. Och om och om igen får dricka Hans blod i nattvardsbordet. På det här sättet markerar Gud sina egna, så att döden inte har någon makt över oss. Bödeln går förbi (hebr. pesah) då vi skyddas av Lammets blod.

Befrielsen från döden

Den kristna påskens kärna är den samma som den judiska påskens: befrielse från döden tack vare offerlammet. Det kristna frälsningsbudskapet kulminerar i Frälsarens uppståndelse på påskmorgonen. Det judiska påskalammet uppstår inte från de döda, men Kristus fullbordar sin frälsargärning fullständigt. Hans uppståndelse är för oss en bekräftelse på att alla ondskans makter har fått ta emot sin dödsstöt.

Messias anlände verkligen som vinnare just i påsknatten, så som judarna förväntade sig. Den förste uppstod ”som förstlingen av de insomnade” … ”Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus. Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och därefter, när han kommer, de som tillhör honom” (1 Kor 15:20, 22-23).

Den kristna påskmåltiden

På skärtorsdagen firade Jesus påskmåltid med sina lärjungar enligt judisk sed. De åt lamm och bittra örter och de drack vinbägarna. Allt gjordes i sedvanlig ordning, ända fram till den sista, alltså den fjärde bägaren. Då tog Frälsaren det osyrade brödet i sin hand, bröt det och gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och är. Detta är min kropp”. Sedan tog han den fjärde bägaren och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse” (Matt 26:26-28).

Man kunde säga att det här var början på den kristna påskmåltiden. Kristus ställde nu sig själv som offerlamm, som syndernas förlåtare och som den som besegrat döden, liksom också som innehållet i förbundet mellan Gud och folket. Lagen (torah) hade tidigare varit förbundets innehåll, men nu var dess centrala kärna just Kristus, Guds Son.

Trons kärna byts ut

Hur trons kärna förändras kan man se tydligt genom att jämföra Moseböckerna med Paulus brev. Efter uppbrottet från Egypten fick Israels folk de tio buden och hela så kallade Mose lag av Gud. Gud sade: ”Det bud som jag i dag ger dig … Det är inte i himlen, så att du behöver säga: ’Vem vill för oss stiga upp till himlen och hämta det åt oss …?’ Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan följa det.” Också det judiska påskfirandet hör till det att man följer den här lagen.

På lagens plats ställer Paulus dock något annat. Han säger: ”Fråga inte i ditt hjärta: Vem ska stiga upp till himlen? – alltså för att hämta ner Kristus – eller: Vem ska stiga ner i avgrunden? – alltså för att hämta upp Kristus från de döda. Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar” (Rom 10:6-8).

Den kristna påsken handlar alltså inte om att man följer lagen, utan den är tro på Kristus som har uppstått från de döda och besegrat allt det som hotar och plågar oss. Honom får vi till vårt liv, vår mun och vårt hjärta genom evangeliets ord som förkunnas för oss och i nattvardens bröd och vin som vi får ta emot.

Skribenten är pastor för Missionsstiftets församlingar i Kouvola och Kotka.

Texten är en översättning av artikeln ”Kuinka juutalaisesta pääsiäisestä tuli kristillinen?” i Helgedomens Lampa 2/2022.