Biskop Juhana Pohjolas julhälsning: ”Vem bugar du för?”

För läsaren kan berättelsen om Jesu födelse te sig som en vacker men slumpmässig händelse i den avlägsna staden Betlehem, för länge sedan. Vid en närmare anblick märker vi dock hur var och en – också motståndarna, fastän omedvetet – måste betjäna barnet i krubban. Med hjälp av Quirinius ordnar kejsar Augustus en skattskrivning i Judéen. Kung Herodes meddelar de vise männen att Messias ska födas i Betlehem. Också stjärnornas rörelser i rymden får tjäna den kung som kommer. Men det var de vise männen från Östern som var de första som positionerade sig själva i förhållande till julens barn: ”Vi … har kommit för att tillbe honom.” (Matt 2:2) En bugning är ett utvärtes uttryck för respekt, till och med tillbedjan. Ytterst sett uttrycker en bugning vem det är som man fruktar och älskar.

Det här är ett tema som Matteus återkommer till genom hela sitt evangelium. Först svarar Herodes, med listighet och mordlust: ”Meddela mig … så att också jag kan komma och tillbe det.” (Matt 2:8), fastän han inte bugade för något annat än sin egen makt och sina egna begär. Djävulen i sin tur erbjöd Jesus all världens skatter och njutningar, ”om du faller ner och tillber mig” (Matt 4:9). En synagogföreståndare ”föll ner för honom” (Matt 9:18). Han var på sina knän inför Jesus på grund av sin dotters sjukdom och dödsfara, men inte för Jesu egen skull. Många andra har bugat av olika orsaker men evangeliet avslutas med att lärjungarna, som hade förnekat sin Herre, möter den Uppståndne: ”De kom fram och höll om hans fötter och tillbad honom.” (Matt 28:9)

Matteus påstår och frågar: Var och en bugar för någon. En del gör det medvetet, andra omedvetet. En del tillber Levande Gud, andra tillber en avgud. Vem bugar du för? För dig är det här den viktigaste av julens frågor. Alla andra frågor är triviala i jämförelse med ditt svar på den här frågan, som sträcker sig in i evigheten. Barnet i krubban frågar dig: Har du ställt ditt hopp till mig, eller till de idéer och idoler som snart förgår? Förtröstar du på mitt ord, eller på människors löften och möjligheter? Förenar du dig med dem som tillber mig, eller med dem som bugar för den här världens gud? (Upp 4:10, 13:4)

Konungarnas konung som frågar detta av dig är samtidigt Kristus som blev korsfäst på grund av vår synd. Han kom inte för att bli tillbedd, utan för att böja sig ner till dig. ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mark 10:45) Inför honom bugar vi oss inte av slavisk rädsla eller för att visa lydnad, inte heller för att genom att smickra honom få något av honom. Den kristna Kyrkan bugar inför Herrens krubba och altare eftersom hon älskar honom som först älskade oss och fortfarande älskar oss, bär oss med sin nåd och fyller oss med sina gåvor.

I julnatten förenas därför kristenheten i en jubelpsalm som ekar genom dödens, rädslans och hopplöshetens mörker:

Gud av Gud Fader,
ljus av ljusens källa,
Människosonen av Maria född.
Så Gud sin kärlek
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre och Gud.

(Psb 25:2)