Blogg: Församlingsmedlemskap – en gåva

I församlingarna ska man den här våren diskutera om medlemskapets betydelse. Det är inte första och knappast den sista gången då vi tillsammans reflekterar över vad medlemskapet innebär och varför det är viktigt. När gudstjänstgemenskaperna startades framhölls detta med medlemskap knappt alls. När det i offentligheten målades upp en dyster bild av Lutherstiftelsen ville man att de som hade frågor fick bekanta sig i lugn och ro, utan att räcka fram medlemspappren. När nästan alla var medlemmar i folkkyrkan handlade medlemskapet i en av våra gemenskaper snarare om ett verksamhetsbehov än om församlingsidentitet. I och med att gemenskaperna har blivit församlingar och i och med att Missionsstiftet har blivit en egen kyrka har situationen dock förändrats. Fortfarande finns viljan att ge ett genuint utrymme för dem som söker, på samma sätt som tidigare. En församling är dock något mer än en sammankomst av enskilda kristna. Det är med än förenings- och hobbyverksamhet. Medlemskapet är i allra högsta grad en andlig fråga.

För det första innebär medlemskapet att man är delaktig av Kristus och hans gåvor. Församlingsmedlemskapet innebär inte endast ett medlemskort i en skrivbordslåda eller ett namn i registret. Genom det heliga dopet blir vi medlemmar i Guds familj och delaktiga av frälsningen som lemmar i Kristus kropp. Det är inte jag som går med, utan jag blir upptagen i Kyrkans gemenskap. Det här är en gåva och handlar inte om förtjänster! Den Helige Andes verk i den världsvida kyrkan förverkligas alltid vid någon konkret dopfunt, predikstol och ett altare i det lokala kyrkliga livet. Medlemskapet innebär ett intyg på att du är döpt och har fått del av undervisning, att du är konfirmerad och delaktig av nattvarden. Sedan gammalt har man använt kyrkböcker för att människan själv och för att kyrkan med säkerhet ska veta att Kristi gåvor har kommit ända fram och blivit utdelade. Djupast sett är medlemspappret inte en människas organisatoriska viljeyttring, utan ett själavårdande intyg på delaktighet av frälsningens gåvor. Därför är det med nödvändighet så att en kristen är medlem i någon kyrka och församling. Vår tids individcentrerade motto om att tro utan att tillhöra (”believing without belonging”) är inte bibliskt. Något som inte heller är till nytta är att vara medlem utan att vara delaktig av Kristi nåds bord (”belonging without believing”).

För det andra innebär medlemskapet att man offentligt bekänner och binder sig till kyrkans tro och liv. Uppkomsten av tron är en gåva, men så som Bibeln säger: ”jag vet vem jag tror på” (2 Tim 2:12). Genom medlemskapet och delaktigheten i församlingens nattvardsbord uttrycker man offentligt att det är här som jag känner igen Herrens röst. På så sätt förenar jag mig med församlingens undervisning och praxis i glädje och i frihet. Därför kan en människa inte samtidigt vara medlem i samfund av olika bekännelse. Samtidigt uttrycker man att man tillhör den hjord som har en underherde, åt vilken Herren har gett ansvar för församlingen. Medlemskapet målar fram hjorden också för herden. På så sätt ”vakar [de] över era själar och ska avlägga räkenskap” (Hebr 13:17).

För det tredje uttrycker medlemskapet en vilja att bära ansvar för församlingens liv och missionsuppdrag. Genom att bli medlem blir det möjligt att tjäna i församlingen och delta i beslutsfattandet. Fastän församlingen är mer än en mänsklig organisation så är den inte mindre än så. För kontinuitetens och ordningens skull behövs en god administration och skötsel av ekonomin. ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens” (1 Kor 14:33). Efter allt kringresande och sökande uttrycker medlemskapet att man har hittat en plats där man får vila. Det är befriande att i ord och handling uttrycka: det är här som jag hör hemma. För de andra i församlingen berättar medlemskapet att man tillhör samma församlingsfamilj. Från den friheten föds en vilja att tjäna andra i kärlek och att vara med och inbjuda också andra till delaktighet av Kristi gåvor. Det skulle kännas bakvänt att inbjuda människor till en församling där man själv inte vill bli upptagen som medlem.

I Missionsstiftet är vår bön att var och en som Herren har sänt till våra församlingar kunde finna gudstjänsten till liv och ha församlingen som ett hem. Också utan att vara medlem kan man i frid och ro fundera: kunde den här församlingen vara mitt hem? Men varje dop och varje upptagande i församlingens medlemskap är en gåva och en orsak till fest. Ett hem har hittats!

Vad är din hemadress?

Texten är en översättning av den finska texten ”Seurakunnan jäsenyyden lahja” i Missionsstiftets vänbrev I/2023 (bilaga till Helgedomens Lampa 1/2023).