Stiftsmötet diskuterade registrering
22.11.2024
Stiftsmötet hölls 6.11 i Koinonia-centret i Helsingfors. Bild: Janne Koskel
Det årliga stiftsmötet hölls 6.11 i Koinonia-centret i Helsingfors. På mötet deltog nästan 100 personer varav hälften på plats och resten på distans. Som mötesordförande fungerade pastor Harri Lammi och som sekreterare Pauliina Pylvänäinen. Under mötet behandlades de i stiftsordningen bestämda lagstadgade ärenden. Särskild uppmärksamhet fick konstitutionskommitténs slutrapport samt stiftsmötets utveckling.
Mötets ordförande, biskop Juhana Pohjola, konstaterade i inledningsorden att Finlands Lutherstiftelse grundades för 25 år sedan: – Beaktansvärt är att det till arbetet anslöt sig människor från hela Finland och från alla väckelserörelser, också sådana utan rörelsebakgrund, betonade han. Bild: Janne Koskela
Året 2023 i positiv anda
Stiftsmötet kunde godkänna bokslutet och verksamhetsberättelsen för 2023 i positiv anda. Balanseringen av ekonomin från år 2022 lyckades, dock lämnade den egentliga verksamheten på ett underskott. Man konstaterade i verksamhetsberättelsen att de siffror som beskriver kyrkans verksamhet har under 2023 stigit till nivån före coronapandemin och över den.
I slutet av år 2023 fanns i Missionsstiftet 42 församlingar, varav två grundades under 2023. Man höll totalt 2007 gudstjänster som besöktes av totalt 79 501 gäster, vilket blir ett medeltal på 39,6. I församlingarna fanns totalt cirka 2600 medlemmar. Medlemsantalet växte under året med cirka sex procent. Prästkollegiet fick tre nya medlemmar. Anmärkningsvärt är också att vi fick en inhemsk systerkyrka, då Missionsstiftet och Seurakuntaliitto ingick i kyrklig gemenskap.
Ekonomichef Asko Iso-Kungas presenterade bokslutet för 2023 och budgeten för 2025. Bild: Janne Koskel
Röstning om konstitutionskommitténs slutrapport
Under stiftsmötet användes mest talturer för att diskutera konstitutionskommitténs slutrapport. Ordförande för kommittén Juhana Pohjola presenterade åtgärdsrekommendationerna som kommittén hade utarbetat gällande Missionstiftets registrering som ett kyrkligt samfund. Konstitutionskommittén konstaterade slutligen att en registrering skulle vara en naturlig och möjlig lösning för vår kyrka, såväl samhälleligt, organisatoriskt som andligt. Samtidigt ansåg kommittén att saken ännu inte är aktuell: ”I det här skedet stöds en paus i processen på grund av medlemmarnas spridda åsikter i ärendet, som har sitt ursprung i vår kyrkas historia”, konstateras det i slutrapporten. Kommittén ansåg att också den detaljerade genomgången av de olika frågor som krävs i samband med registreringsprocessen och utvecklingsarbetet med organisationen skulle vinna på en paus.
Efter att man presenterat slutrapporten framfördes ett motförslag där man önskade en snabbare framfart. Enligt förslaget borde man grunda en ny kommitté efter att konstitutionskommittén avslutat sitt arbete. Den skulle förbereda och verkställa de åtgärder som krävs för en registrering som ett kyrkligt samfund, och se till att registeringsprocessen endräktigt skulle gå framåt i församlingarna.
I diskussionen som uppstod om huvud- och motförslaget ansågs att registrering som ett kyrkligt samfund är ett mål värt att stödas. Man konstaterade att ingen panik råder, men man hoppades att den process som har startats, där registreringen av ett kyrkligt samfund mestadels fått ett positivt mottagande, skulle enligt planen gå vidare.
Eftersom motförslaget fick understöd bland representanterna, beslöt man att rösta. En klar majoritet röstade på det ursprungliga förslaget.
När röstresultatet var klart kommenterade biskop Pohjola att han förstår dem som hade hoppats på en snabbare framfart i registreringen som ett kyrkligt samfund.
– Jag är övertygad om att vi alla har samma vilja och samma målsättning. I den här frågan finns varken vinnare eller förlorare.
När mötet avslutades slutade också konstitutionskommitténs arbete och ingen ny kommitté grundades. Under konstitutionskommitténs arbetes gång har konstaterats hur viktigt det är att stärka den kyrkliga identiteten samt klargöra medlemskapets betydelse. Denna målsättning hoppas man att skall vara en del av församlingslivet också i fortsättningen.
På mötet var det möjligt att delta via Zoom. Sami Niemi fungerade som tekniskt biträde. Bild: Janne Koskela
Diskussion om själva stiftsmötet
I slutet av stiftsmötet diskuterade deltagarna om utvecklingen av stiftsmötet. Man funderade i små grupper om det i framtiden vore möjligt att i stället för att årligen ordna två mindre möten istället för ett stort. Eller vore det bättre att ordna en tillställning för ett helt dygn, där man kunde diskutera lite bredare om olika teman, och där stiftsmötet skulle vara en del? Gruppernas åsikter samlas ihop och de behandlas senare på stiftsrådets möte. Det kan alltså vara så att man redan på nästa års stiftsmöte samlas på ett annorlunda sätt än tidigare år.
Texten är en översättning av stiftssekreterare Pauliina Pylvänäinens finska text ”Hiippakuntakokous keskusteli rekisteröitymisestä”.
Under en längre tid har det funderats en del över det kyrkliga läget i Karleby-nejden. En del har hört av sig och efterfrågat svenskspråkiga gudstjänster i Karleby. Finskspråkiga Andreaksen luterilainen seurakunta grundades i Karleby redan 2010 och har under åren haft rätt så många tvåspråkiga besökare.
Församlingen – det andliga hemmet – bör vara en plats dit man alltid bör kunna komma och känna sig hemma och där man vet vad man har att förvänta sig. Många är bekymrade över läget i folkkyrkan och ser med oro på framtiden. Vi vill därför samla de människor som bär på den här oron och längtan om ett fritt andligt hem, för att tillsammans stanna upp inför det som hör till det väsentligaste i en församlings liv, det som brukar kallas för kyrkans kännetecken. Vi ber om Herrens hjälp och ledning och om att en väg ska hittas framåt för hans trogna.
Under den kommande sen-hösten hålls en serie över kyrkans sju kännetecken i Karleby, i de lokaler som Missionstiftet hyr på Montörsvägen 13. Samlingarna hålls kl 18:00 på följande söndagskvällar
27.10 Ordet Jimmy Svenfelt
17.11 Dopet & Nattvarden Lennart Ahlvik
1.12 Ämbetet & Nyckelmakten Richard Eklund
15.12 Bönen & Korset Patrik Saviaro
Varmt välkommen med för att ta reda på vad Missionsstiftet vill erbjuda kristna som söker en församling och ett andligt hem!
För mer information ta kontakt med
Jimmy Svenfelt, pastor, Andreaksen luterilainen seurakunta jimmy.svenfelt(at)lhpk.fi, 045 78347548
Richard Eklund, pastor, Sankt Jakobs församling, richard.eklund(at)lhpk.fi, 044 2861293
Gå in genom nedersta dörren och upp för trapporna till andra våningen
Stiftsdekan Joel Kerosuo behandlade resultaten från vårens medlemsenkät vid Sommarfesten i augusti. Bild: Kari Puustinen
På våren ombads våra församlingsmedlemmar svara på en enkät som hade framställts av Missionsstiftets konstitutionskommitté. Med hjälp av enkäten ville konstitutionskommittén utreda medlemmarnas synpunkter gällande bland annat deltagandet i Missionsstiftets verksamhet, medlemskap i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, registrering av Missionsstiftet som religionssamfund, samt kyrkans informationskanaler.
Enkäten fanns på både finska och svenska och besvarades av sammanlagt 712 personer. Svaren kan anses vara omfattande både med tanke på åldersfördelningen och geografin: Bland dem som svarade på enkäten fanns folk i olika åldersgrupper, från under 18-åringar till över 65-åringar. Över hälften av dem var över 50 år gamla. Svaren kom från alla prosterier, dock så att svaren från Sydöstra prosteriet och Tavastlands prosteri var färre i förhållande till medlemstalet, medan antalet svar från Nylands prosteri var förhållandevis stort i jämförelse med de övriga prosterierna.
Var femte har dubbelt medlemskap
Under de senaste åren har man inom Missionsstiftet diskuterat det så kallade dubbla medlemskapet. Vår kyrkas status som oregistrerat religiöst samfund har möjliggjort att medlemmarna samtidigt hör till en församling inom både Missionsstiftet och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Eftersom vår kyrka inte har ett gemensamt medlemsregister och eftersom man inte har fört bok över dubbelmedlemmar har man inte tidigare vetat hur många som är medlemmar även i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Enligt resultaten från enkäten är andelen ungefär var femte medlem. I medlemsänketens resultat framgår att 22 % av dem som svarade på enkäten är medlemmar i en församling inom både Missionsstiftet och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Medlemskap i Missionsstiftet och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland enligt hur länge man varit med i Missionsstiftets verksamhet.
Enligt resultaten tycks det dubbla medlemskapet inte hänga samman med ålder: Bland medlemmar i olika åldrar finns det ungefär lika många dubbelmedlemmar i alla åldersgrupper. Flest dubbelmedlemmar finns det bland dem som är under 18 år gamla. Däremot inverkar deltagandet i verksamheten i hög grad på antalet dubbelmedlemmar: Bland dem som varit med i verksamheten i under ett års tid är ungefär hälften dubbelmedlemmar, men av dem som varit med i minst ett år meddelar endast i medeltal 20 % att de är dubbelmedlemmar.
Positiv ställning till registrering
Under de senaste åren har Missionsstiftets konstitutionskommitté undersökt möjligheten att vår kyrka skulle registrera sig som religionssamfund. Kommittén grundades år 2021 och har undersökt och reflekterat kring det praktiska i en registrering, för- och nackdelar ur olika synvinklar. Samtidigt har tankar kring registreringen diskuterats i församlingarna och i olika verksamhetsorgan.
Två tredjedelar av dem som svarade på medlemsenkäten förhöll sig positivt till registrering som religionssamfund. 35,8 % önskade att Missionsstiftet ska registreras som religionssamfund. 30,1 % ansåg att registreringen är en bra målsättning, bara man går vidare med tillräcklig eftertanke. Ungefär 17 % tyckte att det är bra som det är i nuläget och att det vore vist att fortsätta på samma sätt. Ungefär 2,4 % ville inte gå in för en registrering och 0,7 % skulle inte vilja vara medlemmar ifall Missionsstiftet går in för en registrering. Ungefär 14 % av dem som svarade ansåg att de inte har någon stark åsikt i frågan.
Åldersfördelning och inställning till registrering som religionssamfund.
Registreringen som religionssamfund fick mest stöd bland dem som är under 35 år gamla. Bland dem som är över 51 år fanns flest av dem som anser att nuläget fungerar bra. De som starkt motsätter sig en registrering fördelades jämnt mellan under 50-åringar och över 50-åringar. Av de dubbelmedlemmar som svarat på enkäten förhöll sig knappt hälften (46 %) positivt till en registrering, 7 % understödde inte en registrering. Registreringen fick mest understöd bland dem som har kommit med i verksamheten senast.
Missionsstiftets stiftsdekan Joel Kerosuo anser att medlemsenkäten var av nytta. Enkäten gav information om många olika saker. I sin utredning konstaterade konstitutionskommittén att det av flera orsaker är en naturlig riktning för Missionsstiftet att gå in för en registrering. Enligt Kerosuo understöds detta också av att det är en stor andel som understöder tanken om en registrering.
– Just nu får vi fokusera på det goda grundarbetet i församlingarna, och sedan se i lugn och ro hur läget utvecklas, säger Kerosuo.
Också i sitt tal på sommarfesten i Loimaa reflekterade Kerosuo kring för- och nackdelar i en registrering, i ljuset av resultaten från enkäten. Enligt Kerosuo har Missionsstiftet redan i nuläget rätt omfattande frihet att verka som kyrka, också om man ser på det från samhällets synvinkel. Registreringen är inte ett brådskande ärende, och just nu skulle den stora mödan möjligen vara större än de fördelar som en registrering skulle ge.
Fortsättningen avgörs i november
Under sommaren har Missionsstiftets konstitutionskommitté analyserat resultaten från medlemsenkäten. På basis av enkäten och tidigare arbete kring frågan har kommittén sammanställt en slutrapport. Rapporten kommer att behandlas offentligt vid Missionsstiftets årliga stiftsmöte i november. Med konstitutionskommitténs utredning som grund fattar stiftsmötet beslut om hur kyrkan går vidare med frågan om registrering som religionssamfund. Nu, på slutrakan av sitt arbete, vill konstitutionskommittén tacka alla dem som svarat på medlemsenkäten och alla dem som under de senaste åren deltagit i diskussionerna, gett av sin tid och bidragit med synpunkter.
Texten är en översättning av stifssekreterare Pauliina Pylvänäinens finska text ”Kevään jäsenkyselyn tuloksia”.
Lennart Ahlvik är en av dem som ska prästvigas på sommarfesten. Bild: Linda Ahlvik
Vår kyrkas svenskspråkiga arbete förstärks denna sommar när två av de män som prästvigs under sommarfesten vigs till att tjäna i våra svenskspråkiga församlingar. I S:t Jakobs församling i Jakobstad börjar Lennart Ahlvik tjäna som hjälppastor vid sidan om sitt arbete. Dessutom vikarierar Lennart andra pastorer i Österbotten både i svenska och finska församlingar. I S:t Gabriels församling i Åbo börjar Niklas Antonsson å sin sida tjäna med en deltidsanställning.
Koronaåren klargjorde församlingens betydelse
Lennart Ahlvik börjar tjäna i Österbotten som OTO-pastor. Bild: Linda Ahlvik
Lennart Ahlvik bor i Larsmo med fru och två små pojkar. För tillfället jobbar han i livsmedelsbranchen. På fritiden kompleterar han sin teologie magistersexamen med en STM-examen vid Församlingsfakulteten i Göteborg.
Gud har lett Lennart till den plats han är idag genom S:t Gabriels församling i Åbo. Församlingen blev hans och hans frus andliga hem när de flyttat dit från Österbotten för att studera. Efter två år återvände de till Österbotten och han började arbeta inom den svenskspråkiga laestadianska rörelsen vid sidan om studierna, först med ungdomsarbete och sedan med kristet radioarbete.
–Det var på många sätt en givande tid att tjäna i de här uppgifterna, men vissa saker gällande min uppgift och ämbetsteologi gjorde att jag slutligen bestämde mig för att avsluta min tjänst, berättar Lennart om sin anställning.
Under den här tiden levde vi i ”koronaåren”. Han märkte hur viktigt församlingsgemenskapen och gudstjänsten är i den kristnes liv:
–Jag saknade det gudstjänstliv kring ordet och sakramentet som vi tidigare hade fått leva ett par år.
Därför började familjen våren 2022 besöka S:t Jakobs mässor. Församlingen har blivit kär för familjen. Lennart gläds över att de som familj trivs där.
Lennart tar emot kallelsen till herdeämbetet med glädje, samtidigt väcker den kommande prästvigning även andra känslor:
–Förstås är det en stor glädje att få tjäna i ”försoningens ämbete” och dela Kristi nådegåvor till andra människor. Samtidigt stiger den egna svagheten, bristfälligheten och syndfullheten lätt fram inför mina ögon. Den stora trösten är att i detta ämbete tar man inte av det egna utan ur Guds förråd. Han kallar och sänder. Han utrustar också och ger allt det som behövs.
Från församlingsbyggare till herde
Niklas Antonsson undervisar på Församlingsfakultetet och tjänar i S:t Gabriels församling. Bild: Magnus Svensson
Niklas Antonsson kommer från Sverige, men bor numera i S:t Karins. Han jobbar som lärare i kyrkohistoria vid Församlingsfakulteten i Göteborg, där bland annat många av Missionsstiftets pastorer tidigare har avlagt eller avlägger som bäst STM-studier med fördjupning i konfessionell luthersk teologi.
Niklas har varit med i S:t Gabriels församling i Åbo sedan 2011. Han var alltså med redan då församlingens verksamhet inleddes. Niklas hade tidigare studerat teologi och fortsatte sina studier vid Åbo Akademi.
–Jag har stegvist fått växa i olika uppgifter i församlingslivet och har nu även fått kallelsen som herde, berättar Niklas om sin väg. Hans önskan och bön är att hans verk som pastor skulle vara till välsignelse för den bekanta hemförsamlingen.
Begåvade och motiverade män till pionjärarbete
Dekan Joel Kerosuo väntar med glädje och tacksamhet på sommarfesten, där de blivande pastorerna Niklas och Lennart vigs till det heliga herdeämbetet:
–Min feststämning inför sommarfesten i Loimaa har blivit bättre för varje vecka i takt med att jag fått bekräftat församlingarnas kallelser till pastorerna och de kommande prästvigningarna. Det är en stor gåva att vi får ansluta även Niklas och Lennart till denna skara med vigda.
Kerosuos främsta känsla är en stor glädje och tacksamhet att Gud sänder så begåvade och motiverade personer till vår lilla lutherska kyrka. Han hoppas att de kommande prästvigningarna också i bredare bemärkelse skulle förstärka Missionsstiftets svenskspråkiga arbete:
–Genom åren har det funnits utmaningar och pionjärarbete är ofta krävande. Vi har i små steg försökt utveckla det svenskspråkiga arbetet, t.ex. genom att utnämna en koordinator, samt att ge ut ett helt svenskspråkigt nummer av tidningen Helgedomens lampa. Genom Lennart och Niklas förstärks helheten än en gång. Med små steg och med knäppta händer går vi vidare framåt, konstaterar dekanen.
Artikeln är en översättning. Läs den ursprungliga artikeln här!
När det talas om kyrkogemenskap riktas blicken lätt till utlandet. När man ser åt det hållet ska man dock inte glömma att också se på det som finns nära. Kristi kyrka är spridd i hela världen, men samtidigt är hon lokal. Trosgemenskapen förverkligas framför allt i en församling som samlas kring nådemedlen.
Av Guds nåd har Missionsstiftet funnit och nyligen också erkänt en sådan gemenskap på finsk mark. Redan under flera års tid har Missionsstiftet fört lärosamtal med Evangelisk-lutherska församlingsförbundet (på finska: Suomen evankelisluterilainen seurakuntaliitto). I februari 2024 undertecknade biskop Juhana Pohjola och Församlingsförbundets förman, pastor Seppo Salo, det dokument som erkänner kyrkogemenskapen.
Jag bad därför pastorn för Församlingsförbundets församlingar i Vetil och Karstula, Esa Yli-Vainio, att presentera kyrkan för oss.
Hundra år gammal kyrka
Till skillnad från vad man ibland tänker så var inte allting bättre förr. Problemen inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland började inte med att man öppnade dörren för kvinnliga präster. Redan långt tidigare slets kyrkan åt olika håll på grund av många strider. Olika slags villfarelser har kommit in och fått dominerande ställning. Pastor Yli-Vainio berättar om läget för ungefär hundra år sedan, då de första stegen togs för att bilda Församlingsförbundet:
– Vid synodalmötet i Borgå 1922 föreslog pastor Julius Engström att de präster som inte undertecknar Augsburgska bekännelsen borde avkragas. Det hade inneburit att största delen av prästerna skulle ha avkragats.
Majoritetskyrkan hade alltså redan då till stor del fjärmat sig från den lutherska bekännelsen. Yli-Vainio påpekar att utvecklingen därefter, under krigen, faktiskt till och med gick åt ett bättre håll. På 1920-talet var det dock nödvändigt att agera.
– Den konfessionella falangen inom den evangeliska rörelsen var missnöjd med tillståndet i folkkyrkan. Lekfolket var isolerat och saknade nattvarden, konstaterar Yli-Vainio.
Vid den här tiden möjliggjorde religionsfrihetslagen som trätt i kraft år 1923 det att man bildar ett registrerat religionssamfund. Många lekmän och sju präster lämnade då majoritetskyrkan och den evangeliska rörelsen. Man grundade fria (det vill säga självständiga) lutherska församlingar som senare bildade Församlingsförbundet. Yli-Vainio berättar att den första församlingen bildades i Luopioinen år 1923. Av Församlingsförbundets nuvarande församlingar grundades året därpå församlingarna i S:t Mårtens, Tammerfors, Vetil (och Ilmola) samt Karstula. År 2024 firar dessa församlingar därför hundraårsjubileum.
Genom svårigheter tillbaka till kännetecknen
Särskilt pastor Heino Pätiälä var en ledargestalt för Församlingsförbundet. Yli-Vainio berättar att redan innan man lämnade kyrkan hade det uppstått kontakter med Missourisynoden i Förenta staterna, något förvånande tack vare Pätiäläs intresse för språket esperanto. Från Missourisynoden tog man också modell för församlingarna, vilket medförde att församlingarna är tämligen självständiga. Yli-Vainio nämner att pastor Martin Willkom från den tyska lutherska frikyrkan (nuvarande ELFK) redan tidigare hade kommit till Finland för att behandla kyrkofrågan vid ett evangeliskt prästmöte.
Redan på 1920-talet plågades dock församlingarna av inre stridigheter. Yli-Vainio berättar att Jesu försoningsverk var något som från första början betonades inom Församlingsförbundet. I Kristi blod och död har vi allt. Enligt den lutherska uppfattningen tillräknas dock även Jesu aktiva lydnad till den kristnes förmån.
– Pätiäläs egen uppfattning var att Bibeln inte i något ställe direkt undervisar om Kristi aktiva lydnad, konstaterar Yli-Vainio.
Striden ledde till att den unga kyrkan splittrades. Av prästerna stannade Pätiälä och B. A. Uusitalo i Församlingsförbundet, men resten blev präster inom Finlands Konfessionella Lutherska Kyrka (Suomen Tunnustuksellinen Luterilainen Kirkko, STLK). Delningen ledde till prästbrist, vilket också syntes i församlingarnas liv. Lekmännen tog en ledande roll i församlingarna, medan prästerna reste runt i församlingarna i mån av möjlighet.
Yli-Vainio betonar att själva tvistefrågan nuförtiden är ett passerat stadium i Församlingsförbundets historia. Församlingsförbundet förbinder sig till den lutherska bekännelsen utan förbehåll och undervisar också att även Kristi aktiva lydnad räknas de kristna till rättfärdighet. Överlag har 1990- och 2000-talen enligt Yli-Vainio inneburit att man återvänt till rötterna: till den lutherska bekännelsen och kyrkans kännetecken. Under de senaste tio åren har kyrkan också fått flera nya präster. Yli-Vainio berättar:
– Det har funnits behov av att viga nya präster. Delvis på grund av naturligt utträde, delvis på grund av ett ämbetsteologiskt uppvaknande. Det här hör samman med återvändandet till rötterna – det är Guds ord som verkat detta.
Som en viktig faktor nämner Yli-Vainio också det att pastor Aulis Jalonen kom med i Församlingsförbundet i slutet av 1990-talet. Jalonen har haft en central roll i Församlingsförbundets prästutbildning.
Glädje över att få vara Guds barn
Församlingsförbundet skiljde sig från majoritetskyrkan för ungefär hundra år sedan. Därför är det naturligt att Församlingsförbundet har en egen tradition och egna betoningar.
Som särdrag för Församlingsförbundet nämner pastor Yli-Vainio den evangeliska glädjen och friden i samvetet, samt det att man betonar tryggheten i att få vara Guds barn. Man erkänner Guds ord som absolut auktoritet, Bibeln är Guds ofelbara ord från pärm till pärm. I förkunnelsen inom Församlingsförbundet betonas också hela världens salighet, att Kristus har sonat hela världen. Det här får man ta emot och äga genom nådemedlen. Betoningen kommer från den evangeliska rörelsen.
– I Församlingsförbundet är vi fortfarande evangeliska, fastän vi är en självständig kyrka. Den hedbergska betoningen finns där fortfarande, konstaterar Yli-Vainio.
I synnerhet mot slutet av 1900-talet utvecklades gudstjänstlivet inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland mot ett mera liturgiskt rikt håll. Den liturgiska rikedomen är något som man velat bevara också inom Missionsstiftet. Enligt Yli-Vainio innehåller Församlingsförbundets gudstjänst mycket av det samma, men det finns också skillnader:
– I gudstjänsten följer vi kyrkohandbokens liturgi, fastän den till det yttre är något avskalad. Heino Pätiälä kunde inte sjunga, och därför har man inte haft som vana att sjunga liturgin.
I likhet med många andra kristna kyrkor och rörelser har också Församlingsförbundet en egen sångbok: Seurakunnan lauluja (”Församlingens sånger”). Där ingår psalmer och sånger både från kyrkans gamla psalmböcker och från Siionin kannel (jfr. Sionsharpan). Till skillnad från de flesta rörelserna och kyrkorna – också Missionsstiftet – har Församlingsförbundet också en egen översättning av Nya testamentet. Översättningen gjordes av Pätiälä och var färdig år 1935.
– Pätiäläs översättning är ordagrann, men den finska som används i översättningen är också smidig, berättar Yli-Vainio.
Gemenskapen med Missionsstiftet är ett glädjeämne
Som självständig kyrka är Missionsstiftet fortfarande ung. Många – kanske de flest av oss – har den andliga bakgrunden i något annat sammanhang som vi ännu har ett känsloband till. I Församlingsförbundet är läget dock nästan det motsatta. Kyrkans hundraåriga historia bidrar till detta. De flesta församlingsmedlemmarna har levt hela sitt liv i Församlingsförbundet.
Under historiens gång har Församlingsförbundet inte haft så många kontakter till andra rörelser och kyrkor. En del kontakt har man dock haft med den finska evangeliföreningen, SLEY. Den i och för sig goda betoningen på församlingslivet på lokalplan har enligt Yli-Vainio tidvis lett till att man inte har ansett att det är så viktigt att upprätthålla kontakten till andra. Han fortsätter dock och säger:
– Kristi kyrkas sanna enhet är en viktig sak. Vi har den glada rättigheten och till och med skyldigheten att erkänna enheten där den finns, i och med att man har en gemensam tro, lära och bekännelse.
Därför nämner Yli-Vainio det som ett stort glädjeämne att man funnit gemenskap med Missionsstiftet. På den gemensamma trons grund har man också redan nu gjort konkret samarbete. Till exempel i Vetil har man nyligen ordnat en undervisningsserie om Kyrkans kännetecken.
Yli-Vainio önskar alla välkomna att bekanta sig med Församlingsförbundets församlingar:
– Vi har samma evangelium och lära, låt inte yttre skiljaktigheter bedra! Ännu för femtio år sedan hade man kanske på vår sida varit lite blyga, men nuförtiden tas gäster emot med äkta värme.
Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 2/2024.
S:t Jakobs församling ordnar ett familjeläger 24–25.8 på Merilä lägergård i Jakobstad.
I lägerprogrammet (se längst ner) ingår undervisningspass för både barn och vuxna. Pastor Ville Typpö från Seinäjoki undervisar oss på lördagen. Dessutom ordnas gemensamma andakter, högmässa på söndagen (i Ebeneserkyrkan), samt aktiviteter och lekar. På området finns även möjlighet till bastu, bad och sport.
Observera ändringen vad gäller högmässan på söndag! Vi firar högmässan samma tid som meddelats tidigare, alltså kl. 13. Men vi firar den i Ebeneserkyrkan, inte på Merilä lägergård.
Övernattning sker i 2–4 personers rum eller i egen husvagn/husbil eller tält.
Vuxna 50€, barn (0-20år) deltar gratis
Ifall du endast deltar lördag eller söndag är priset följande: lördag 30€, söndag 20€
Anmäl dig senast 30.06 via följande länk: https://forms.office.com/r/pFUK4BRaaF
Sarah Sundström 050–3362732, [email protected] eller
Johanna Saviaro 040-7636082, [email protected]
11:00-12:00 Anmälan och mat
12:30 Välkommen och Middagsbön
13:00 Undervisningspass 1
”Framtid & hopp – ur församlingens perspektiv” (Ville)
Parallellt program för barn
14:30-15:00 Kaffe
15:30 Undervisningspass 2
”Framtid & hopp – ur den enskilde kristnes perspektiv” (Ville)
Utelekar för barnen
17:00-18:00 Middag
19:30 Kvällsandakt / Vesper
20:00 Grillning och Bastubad
21:00 Ungdomsprogram
7:30-9:00 Frukost
9:15 Morgonandakt / Laudes
11:30-12:30 Lunch
Efter lunchen förflyttar vi oss till Ebeneserkyrkan på Södermalmsgatan 1 i Jakobstad för att avsluta lägret med högmässa och kaffe
13:00 Högmässa
14:30 Kaffe
Sankt Jakobs församling ordnar en bibelhelg i Jakobstad 6-7.4.2024. Vi har glädjen att ha med oss missionsbiskop emeritus Roland Gustafsson från Missionsprovinsen i Sverige! Biskop Roland har bland annat verkat som missionär i Kenya, som lärare i Församlingsfakulteten i Göteborg och senast som missionsbiskop i Missionsprovinsen.
Lördagens program ordnas i Kyrkostrands skola (Bagarnäsvägen 32) och söndagens i Ebeneserkyrkan (Södermalmsgatan 1). Under helgen ordnas också program för barnen och det hittas när ni skrollar ner.
Man får gärna anmäla sitt intresse på den här blanketten. Anmälan är inte bindande utan till för att underlätta planeringen. Helgen är gratis, men för mat (saltpaj och sallad) och kaffe tas in en liten avgift. Priset för vuxna är 15€, och för barn 5€. Barn under 5 år får äta gratis, och maxpris för en familj är 45€.
13:00 Pass 1. Petrus andra brev och Judas brev, del I – Roland Gustafsson
14:30 Kaffepaus
15:30 Pass 2. Petrus andra brev och Judas brev, del II – Roland Gustafsson
17:00 Middag
18:30 Aftonandakt med sångstund
20:30 Ungdomssamling: Mission – Vi har ett uppdrag – Richard Eklund
10:00 Gudstjänst
Liturgi: Richard Eklund
Predikan: Roland Gustafsson
11:30 Kyrklunch
12:30 Samtal med Roland Gustafsson
13:00 Kom med på roliga lekar utomhus! En inhängnad lekpark väntar på de minsta äventyrarna!
14:30 Kaffepaus
15:30 Bibelberättelser och pyssel för barn i åldrarna 3-6 –
Bibelundervisning för 7-12 åringar
10:00 Gudstjänst – söndagsskola ordnas för barnen under predikan
4.2 Guds ord om Guds ord – Richard Eklund & Jimmy Svenfelt
25.2 Gudstjänsten som liv – Jimmy Svenfelt
24.3 Församlingen som hem – Richard Eklund
28.4 Jag är kristen, nu då? – Otto Granlund
26.5 Kristen, ända till slutet – Lennart Ahlvik
För läsaren kan berättelsen om Jesu födelse te sig som en vacker men slumpmässig händelse i den avlägsna staden Betlehem, för länge sedan. Vid en närmare anblick märker vi dock hur var och en – också motståndarna, fastän omedvetet – måste betjäna barnet i krubban. Med hjälp av Quirinius ordnar kejsar Augustus en skattskrivning i Judéen. Kung Herodes meddelar de vise männen att Messias ska födas i Betlehem. Också stjärnornas rörelser i rymden får tjäna den kung som kommer. Men det var de vise männen från Östern som var de första som positionerade sig själva i förhållande till julens barn: ”Vi … har kommit för att tillbe honom.” (Matt 2:2) En bugning är ett utvärtes uttryck för respekt, till och med tillbedjan. Ytterst sett uttrycker en bugning vem det är som man fruktar och älskar.
Det här är ett tema som Matteus återkommer till genom hela sitt evangelium. Först svarar Herodes, med listighet och mordlust: ”Meddela mig … så att också jag kan komma och tillbe det.” (Matt 2:8), fastän han inte bugade för något annat än sin egen makt och sina egna begär. Djävulen i sin tur erbjöd Jesus all världens skatter och njutningar, ”om du faller ner och tillber mig” (Matt 4:9). En synagogföreståndare ”föll ner för honom” (Matt 9:18). Han var på sina knän inför Jesus på grund av sin dotters sjukdom och dödsfara, men inte för Jesu egen skull. Många andra har bugat av olika orsaker men evangeliet avslutas med att lärjungarna, som hade förnekat sin Herre, möter den Uppståndne: ”De kom fram och höll om hans fötter och tillbad honom.” (Matt 28:9)
Matteus påstår och frågar: Var och en bugar för någon. En del gör det medvetet, andra omedvetet. En del tillber Levande Gud, andra tillber en avgud. Vem bugar du för? För dig är det här den viktigaste av julens frågor. Alla andra frågor är triviala i jämförelse med ditt svar på den här frågan, som sträcker sig in i evigheten. Barnet i krubban frågar dig: Har du ställt ditt hopp till mig, eller till de idéer och idoler som snart förgår? Förtröstar du på mitt ord, eller på människors löften och möjligheter? Förenar du dig med dem som tillber mig, eller med dem som bugar för den här världens gud? (Upp 4:10, 13:4)
Konungarnas konung som frågar detta av dig är samtidigt Kristus som blev korsfäst på grund av vår synd. Han kom inte för att bli tillbedd, utan för att böja sig ner till dig. ”Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” (Mark 10:45) Inför honom bugar vi oss inte av slavisk rädsla eller för att visa lydnad, inte heller för att genom att smickra honom få något av honom. Den kristna Kyrkan bugar inför Herrens krubba och altare eftersom hon älskar honom som först älskade oss och fortfarande älskar oss, bär oss med sin nåd och fyller oss med sina gåvor.
I julnatten förenas därför kristenheten i en jubelpsalm som ekar genom dödens, rädslans och hopplöshetens mörker:
Gud av Gud Fader,
ljus av ljusens källa,
Människosonen av Maria född.
Så Gud sin kärlek
för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre och Gud.
(Psb 25:2)
Vid sitt möte den 7 december 2023 beslöt stiftsrådet att utnämna pastor Richard Eklund till koordinator för det svenska arbetet för perioden 2024–2025. Vi bad därför honom presentera sig själv och sina tankar kring det svenska arbetet, med hjälp av några frågor.
Pastor Richard Eklund.
Vem är Richard Eklund?
– Jag är ansvarig pastor i Sankt Jakobs församling i Jakobstad. Jag bor i ett egnahemshus i Jakobstad tillsammans med min fru Hanna, och våra fyra barn, Alfred, Miisa, Elli och Theo. Vårt liv kretsar ganska mycket kring församlingen och ett intensivt familjeliv. Hanna arbetar några timmar i veckan, och två av barnen går i skola och har sina fritidsintressen. Från och med nästa år ska jag gå in i en ny tjänst som koordinator för det svenska arbetet, och det tycker jag att är spännande och inspirerande.
Hur kom du med i Missionsstiftet?
– Jag bekantade mig med Missionsstiftet under min studietid i Åbo. Med Hanna hittade vi till Sankt Gabriels församlings högmässor och vi besökte gudstjänsterna regelbundet. Under tiden i Åbo funderade vi mycket på församlingstillhörighet och saker som berörde det gemensamma kristna livet. Frågor gällande församlingsliv blev speciellt aktuella när vi fick vårt första barn. Vi brottades med många frågor och lärde oss mycket. Missionsstiftets vision, ”Gudstjänsten som liv och församlingen som hem”, blev viktig för oss, och det berättar ganska mycket om vilket kristet liv vi vill leva. I januari 2016 flyttade vi till Jakobstad där jag några år arbetade som ungdomsarbetare i LFF. Mitt arbete som ansvarig pastor i Sankt Jakobs församling började jag i september 2021. Vi är glada över församlingen och det känns tryggt för oss att få leva där.
Vilka utmaningar har det svenska arbetet?
– Den stora utmaningen är att verksamheten i vår kyrka går till stor del på finska, och svenskspråkiga församlingar har på grund av språket svårare att hitta sin plats i Missionsstiftet. En annan utmaning är att vi har tre församlingar i ganska olika storlekar och situationer, utspridda över västkusten (Åbo, Vasa, Jakobstad). Det har visat sig vara svårt att hitta gemensamma verksamheter som tjänar alla församlingar likvärdigt.
Vilka styrkor har det svenska arbetet?
– Det att vi har församlingar i tre städer är ju också en stor möjlighet för oss. Församlingarna har en viktig uppgift på den plats de befinner sig, både i att tjäna kristna i livet men också i att bära vittne för andra. Det att man under många år regelbundet firat högmässor på olika orter är ju redan en fantastisk sak! En annan styrka är språket. Vi har ju en fördel när det gäller kontakter till våra systerkyrkor i Sverige och Norge. Det hoppas jag att vi kan utnyttja! En styrka tror jag också att de svenskspråkiga församlingarna har i och med sin egen prägel. Vi har säkerligen saker att tillföra i Missionsstiftet som helhet.
Har du några visioner för det svenska arbetet?
– Vi behöver naturligtvis komma ihåg vad som är centrum i det kristna och kyrkliga livet och hjälpa församlingarna i det arbetet. Missionsstiftets vision, ”Gudstjänsten som liv och församlingen som hem”, klingar kanske inte lika fint på svenska som det gör på finska (”Jumalanpalvelus elämäksi, seurakunta kodiksi”) men visionen är lika bra ändå. Till det hör också att svenska arbetet behöver komma ihåg missionen att nå nya människor och att stöda grundandet av nya svenskspråkiga församlingar. Och jag tror att det finns potential i att utveckla det svenska arbetet. Jag hoppas att vi som har svenska som modersmål mera och mera kan ta del av verksamheter och evenemang över språkgränserna, men också vid behov utveckla arbetet på eget håll. Jag tänker kanske främst på en svenskspråkig skriftskola men också på olika gemensamma församlingsevenemang. Vi behöver fundera och diskutera tillsammans med församlingarna vad som tjänar oss bäst, och lyssna på vad medlemmarna har för behov och önskemål. Mycket kan kännas stort att ta tag i, men om vi tar en sak i taget så går det framåt.
