Missionsstiftets stadgeenliga stiftsmöte ordnades 20.11.2021. Vid mötet behandlades också ett initiativ där det önskades en utredning om perspektiv på frågan om huruvida det vore gynnsamt för Missionsstiftet att registreras som religionssamfund eller inte. Initiativet godkändes. En allmän önskan var att få mera konkret information som stöd för diskussionen. Hur skulle en eventuell registrering de facto inverka på Missionsstiftet och vad skulle det innebära; väcker frågan om registrering obefogade rädslor? På basis av det godkända initiativet utnämnde stiftsrådet vid sitt möte 9.12.2021 en arbetsgrupp som samlades för första gången 12.1.2022.

I arbetsgruppen ingår: biskop Juhana Pohjola (ordf.), stiftsdekan Joel Kerosuo (vice ordf.), Lutherstiftelsens styrelseordförande Raimo Savolainen, pastor Esko Murto, pastor Otto Granlund, stiftsrådsmedlem Pauliina Pylvänäinen, stiftssekreterare Sami Niemi samt som sakkunnigmedlem lagfarne assessorn Jyrki Anttinen.

”Först kartlade vi terrängen och skissade upp en tidtabell för fortsättningen. Målet är förstås att i enlighet med uppdraget lägga fram en rapport vid följande stiftsmöte, men högst sannolikt är det är det då fråga om något slags mellanrapport. Det finns mycket att utreda. Å ena sidan är det bra att se på de teologiska grunderna för rätten att organisera sig. Sedan finns det många praktiska frågor. Vad är ett ändamålsenligt sätt att ordna förhållandet till staten? Behöver förhållandet till evangelisk-lutherska kyrkan ännu behandlas på något sätt? På samma sätt måste det utredas hur allt skulle inverka på medlemmarna, och vilka konkreta alternativ vi har. Hur vi vill organisera kyrkans ekonomi är också en fråga. Även om Missionsstiftet skulle besluta att organisera sig som ett registrerat religionssamfund innebär det inte direkt automatiskt att den nuvarande stiftelsemodellen borde slopas. Allt detta måste dock noggrant gås igenom så att vi vet vad vi talar om, när saken diskuteras”, kommenterar stiftsdekan Kerosuo.

Arbetsgruppen börjar producera material med koppling till olika delområden och ger en rapport vid Missionsstiftets följande stiftsmöte. Avsikten är att stiftsmötet ordnas 19.11.2022.

Jag har blivit stämd inför Helsingfors tingsrätt 24.1.2022 och får då svara på åtalet gällande ett hetsbrott. Jag stiger inför domstolen tillsammans med riksdagsledamot Päivi Räsänen. Som huvudredaktör för Finska Lutherstiftelsens publikationer ansvarar jag för Päivi Räsänens skrift Till man och kvinna skapade han dem etc. från år 2004, liksom också spridandet och tillhandahållandet av denna skrift på våra nätsidor. Enligt åklagaren innehåller skriften åsikter som förnedrar homosexuella och som uppfyller kännetecknen för hets mot folkgrupp enligt strafflagen, 11 kapitlet 10 §. Mot Päivi Räsänen riktas dessutom två andra åtal med hänvisning till samma paragraf i strafflagen.

Fallet är historiskt och det har fått stor publicitet både i Finland och utomlands. Riksdagsledamot Räsänen är ju en vida känd politiker, och för första gången står en luthersk biskop åtalad för ”hatprat”. Saken får extra mycket fokus på grund av att det berör den känsliga tematiken kring sexuella minoriteter. På ett principiellt plan är det många som ser processen som ett sökande av yttrande- och religionsfrihetens gränser i förhållande till förordningarna gällande diskriminering och jämställdhet. Åtalaren för en egen argumentation i sin åtalsskrivelse, och snart får vårt försvar svara på den inför domstol. Jag inleder inte rättegången i förtid. Redan före rättegångsdagen vill jag dock dela med mig av några tankar.

För det första vill jag säga något om fallets utgångspunkter. Till skillnad från vad vissa har påstått är det inte personliga parti- eller kyrkopolitiska motiv som står som grund. Avsikten har inte varit att skriva provokativt i hopp om mediepublicitet. Målet har inte varit att befrämja någons karriär eller offentliga synlighet. Då jag bad Päivi Räsänen om en skrivelse, var målet att ge kristlig undervisning om äktenskapet mellan en man och en kvinna, i en tid då det fördes en samhällelig diskussion om registrerat partnerskap för samkönade. I bakgrunden fanns andliga orsaker. Målet var att utrusta kristna för mötet med aktuella frågor och att uppmuntra Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland att stå fast vid sin bekännelse. Ifall en tidigare med tystnad förbigånget 15 år gammalt häfte plötsligt dyker upp som ett rött skynke på riksåklagarens bord, då säger det mer om hur samhället har förändrats än vad det säger om häftets innehåll eller utgivare.

För det andra vill jag säga något om det förnedrande talet som nämns i åtalet. Inte heller denna fråga handlar för mig i första hand om juridik eller anseende, utan det är en andlig fråga. Då jag åtalas för förnedrande tal, då står jag som kristen och som präst hela tiden inför en domstol som är större än Helsingfors tingsrätt. Noggrannare än vad den världsliga lagstiftningen gör granskas mina ord – och till och med mitt hjärtas tankar och attityder – av Guds heliga bud ”Du ska inte dräpa” och ”Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”. Mina ord får inte skada någon eller någons anseende, utan däremot borde jag försvara min nästa, tala gott om människor och vända allt till deras bästa. Med smärta bekänner jag att jag också inför dessa bud är bristfällig, och jag lämnar mig helt åt Kristi förlåtelse. Att bekänna detta innebär inte en undanflykt från samhälleligt ansvar. Jag är förstås av den åsikten att yttrandefriheten som en grundrättighet borde uppfattas så pass brett att också sårande tal ska tolereras i ett öppet och demokratiskt samhälle, utan hot om juridiska påföljder. Att censurerandet bara ökar och ökar är nämligen ett mycket farligare alternativ. Det här innebär dock inte att vare sig jag själv eller någon annan skulle ha rätt att tala osakligt eller förnedrande. Sådant är helt enkelt fel och opassande. Något som är allvarligare är att jag, liksom alla andra, vid sista domen får göra räkenskap för varje ord som jag yttrat. (Matt 12:36) Men när det gäller mitt samhälleliga ansvar får var och en själv bedöma huruvida häftet innehåller kränkande och förnedrande tal om homosexuella eller inte. När polisen bedömde saken var slutsatsen den att skriften inte innehåller förnedrande eller kränkande tal, utan det är själva saken som kan såra läsaren.

För det tredje vill jag säga något gällande just den sak som häftet behandlar. Jag har den syn som är gemensam för kristenheten och som grundar sig på naturlagen och Bibelns uppenbarelse, att det finns endast två kön – man och kvinna – som är likvärdiga men olika, och med sina olikheter kompletterar de varandra. Det sexuella samlivet är avsett endast för äktenskapet mellan man och kvinna. Äktenskapet avspeglar något av den samtidigt likvärda och åtskilda kärleksfulla relationen mellan den Heliga Treenighetens personer. Äktenskapets gåva har getts till skydd åt både makarna och barnen som behöver både mor och far. Fastän det kan låta sårande så strider utövandet av homosexualitet mot skapelseordningen. Liksom allt annat sexuellt samliv utanför äktenskapet förverkligar det inte Guds goda skapelseordning utan är ett brott mot sjätte budet: ”Du ska inte begå äktenskapsbrott”. Varje man och kvinna är dock lika värdefull, oberoende av hur de använder den brustna gåva som sexualiteten är i denna fallna värld. Så här kommer jag att undervisa också framöver, oberoende av domstolens beslut. Det är ju sist och slutligen fråga om Kristi nåds evangelium.

Häftet behandlar behållandet av äktenskapsinstitutionen som en upprätthållare av samhället och kulturen, samt försvaret av kristlig undervisning gällande äktenskapet. I den redan långt hunna sexualrevolutionen har man redan länge förflyttat sig från bokstavskombinationen LGB mot kombinationen TQ+. Själv ser jag det hela förutom som en kulturkamp och en tvist om rättsprinciper, också och framför allt som en andlig kamp mellan den kristna tron och en nyhedendom där människan ser sig själv som sin egen skapare. Samtidigt får vi minnas vår nästa, som med namn och ansikte kommer oss nära, och vars smärtfyllda frågor alltför lätt behandlas endast på institutions- och argumentationsnivå. Hur kan man samtidigt både tala om sanningsfrågor och se en människa i ögonen, med kärlek?

Jag vill därför säga två saker samtidigt. Å ena sidan vill jag intyga att Gud älskar villkorslöst alla dem som fått uppleva diskriminering och rädsla, liksom också det att man blir kallad vid öknamn. Vår identitet och vårt värde definieras inte av andras åsikter – liksom inte heller av våra sexuella eller andra böjelser – utan av det att vi är skapade till Guds avbild, som Kristi nåd och kärlek har förnyat, för att vi skulle få leva i gemenskap med honom. Medveten om det ansvar som jag har i herdeämbetet vill jag å andra sidan säga att de som medvetet marscherar under regnbågsflaggan och utövar nämnda livsstil eller driver LGBTQ-agendan, som strider mot skapelseordningen, de står i öppet uppror mot Gud. Var och en av oss måste här i tiden välja om man bekänner Skaparens skapelseordning eller den egna rätten att välja; om man knäböjer vid Kristi kors eller inför regnbågsflaggan. Inte heller på den här punkten kan man tjäna två Herrar.

För det fjärde vill jag säga något om den process under vilken jag själv upplevt först förundran, sedan oro, och därefter chock. För min egen del började det hela 29.8.2019, då polisen fick en anmälan gällande pamfletten. Tvärt emot kriminalkommissariens välmotiverade beslut beslöt riksåklagaren 31.10.2019 att saken skulle förundersökas. Slutligen väckte riksåklagaren åtal 29.4.2021. Nu behandlas ärendet i tingsrätten 24.1.2022 och det är möjligt att processen drar ut på flera år, innan man kommer till ett lagkraftigt beslut. Oberoende av domstolens beslut är det så att en sådan här offentlig och lång process som kräver tid och krafter är redan i sig en bestraffning, i synnerhet med tanke på Päivi Räsänen, som fått bära ett mycket tyngre lass än jag själv. Min stora oro är hurdan rädsla ett sådant här åtal väcker i samhället. Det största hotet mot yttrandefriheten är ju just den självcensur som orsakas av rädsla.

Också här ser jag dock att Gud i sin godhet har tillåtit och lett det hela. I Finland – som skryter med sina rättsstatsprinciper – har fallet väckt också en del självkritisk diskussion gällande yttrande- och religionsfrihetens alltmer åtstramade tillstånd. I offentligheten är det allt flera som talar om hatprathysterin, nyintoleransen och steg som tagits tillbaka mot ett unket sovjet-Finland. De åtal som väckts mot oss ger uttryck för hur problematiskt det är med de alltmer omfattande hatpratstolkningarna, mitt i den kulturförändring som präglas av ”cancel” och ”woke” i västvärlden. Med god orsak kritiseras tillståndet av medborgarnas rättssäkerhet, liksom lagstiftningens oklarhet, om kriminalkommissarien och även riksåklagaren är oense om hetsbrottsparagrafernas grundläggande tolkning. Yttrandefriheten är en dyrbar och gemensam sak. Fastän många är av annan åsikt i fråga om innehållet i Räsänens pamflett, kan det inte vara en orsak att låta bli att försvara också oliktänkares yttrandefrihet.

Många vill dock förringa rättsfallets betydelse och varnar för den överdrivna tolkningen att förföljelserna nu skulle ha börjat och att Biblarna snart tas bort. Själv tänker jag inte heller att yttrande- och religionsfriheten skulle ha försvunnit i vårt land, men jag trodde inte heller någonsin att jag skulle hamna i domstol på grund av publicerandet av ett häfte. Fortsättningsvis får man nog privat och i den egna kretsen tala fritt, men hur många är det som offentligt och med eget namn – med risk för att mista sin position – vågar stå upp mot allmänt accepterade uppfattningar, som medierna proklamerar som de enda rätta? När intoleranta toleransmantran och krav på värdepluralism – dock utan rum för andra värden – slungas ut överallt i samhället, då måste lagstiftningen och juridisk praxis kristallklart stöda det fria samhällets stöttepelare: yttrande- och religionsfriheten. Därför har behandlingen av åtalet mot oss betydelse också med tanke på det exempel som den internationellt ger åt omvärlden.

Också denna rättsprocess vill jag ta emot ur Guds goda hand. Jag har ju inte valt den åt mig själv eller strävat efter något sådant. Nej, utan för nästan tjugo år sedan ville jag i enlighet med det ämbete jag fått med en småskriftserie undervisa församlingsmedlemmar i den kristna trons grunder. Uppdraget att tålmodigt vittna och lära fortsätter.

Här i tiden är vår allas ädla uppgift den att vi, var och en i sin kallelse och mitt i sin svaghet, talar och handlar i sanning och kärlek, så som Ordet säger och som samvetet förpliktar. Jag vet att jag inte behöver agera i egen kraft. Vårt land, våra rättsmyndigheter och också vi själva bärs upp av mångas böner runt om i världen.

Inför Helsingfors tingsrätt ställer jag mig måndagen den 24 januari med spänning, men samtidigt också med fridfullt sinne och gott samvete. När jag i gott sällskap med Päivi Räsänen vid min sida öppnar dörren till tingsrätten, vad annat kan jag än sucka: Detta har jag publicerat. Jag tänker inte dra det tillbaka. Må Herren leda allt!

Biskop Juhana Pohjola

Hur skulle det vara att fira en annorlunda jul? Du skulle gå till en julkonsert, men täcka för öronen, så att du inte hör de härliga melodierna och de kära orden. Du skulle komma till julbordet, men vägra smaka något alls av den mat som lagts fram på bordet. Du skulle skaffa en gran, julblommor och bakelser, men stoppa till din näsa så att ingen doft når ditt inre. Du skulle lägga fram julljusen och dekorationerna i ditt hem, men därefter täcka dina ögon så att du inte ser allt det vackra. Du skulle bjuda in dina nära och kära till ett gemensamt julfirande, men vägra att möta någon, att krama om och beröra dem. Hur tomt skulle det inte vara med en jul som endast firas i huvudet, på sinnets virtuella bildskärm? Är inte festen avsedd att firas med alla våra sinnen? Hela vår kropp ropar och kallar oss att fira juletiden med alla dess rika traditioner och former. Varför? För att ”Ordet blev kött” (Joh 1:14). Guds Son föddes som människa.

I krubban ligger ingen tankebyggnad eller utopins budbärare. Det är inte en myt eller ideologi som ligger där, inlindad. Vad är det som herdarna får beröra, vad är det som de visa männen bugar för? Ett synligt litet barn, en människokropp. Hela Gudomens fullhet syns, känns och doftar i en liten pojkes kropp. Eftersom Gud hade skapat oss som kroppsliga varelser, måste också Frälsaren dela samma kroppslighet med oss. Guds Sons människokropp understryker för oss det värde och den unicitet som också vår borttynande kropp har och som ofta för oss känns som att den har fel storlek och ser fel ut. Eftersom vår förfallande kropp är dödlig på grund av synden, skulle också Frälsarens kropp dö den död som är vår. Vad allt behövde den kroppen känna, öronen höra, munnen smaka och ögonen se, innan den svag och mörbultad hängde på korset. När ditt inre ropar efter att bli sedd, när din kropp längtar efter att bli berörd i nåd, när dina öron väntar på hoppets ord och när din mun törstar efter en försmak av himlen, då får du veta att han som är kroppsligen Uppstånden känner dig. Han hör dina suckar och berör dig med sin kärlek. Ordet som blev kött ger sig själv och sina gåvor åt hela din kropp och alla dina sinnen. Därför fästs våra ögon vid krucifixet. Därför knäböjer och bugar vi inför altaret. Därför fylls vår mun – tillsammans med änglarnas – av lovprisning till Guds ära i höjden. Därför smakar vi våra synders förlåtelse i vår Herres kropp och blod, som han ger oss som gåva. Därför fylls våra öron med orden: En Frälsare har fötts åt er, Kristus, Herren. Därför kan vi i församlingen, i Guds familj, utan överdrift säga: min syster och min broder.

Varför borde alltså någon nöja sig med något slags stämningsfullt julens barn endast i det egna sinnet; ett sådant som man inte kan ta fasta på? Varför skulle någon kasta sig in i ett historielöst och glaserat julbudskap utan Ordet som blev kött? Varför skulle en kristendom som avklätts kroppslighetens fullhet, predikstolen, altaret och dopfunten vara nog för någon?

Allt i Jesus, allt i vår jul, allt i vår tro och allt i vår mässa är kroppsligt och konkret. Just därför får vi med hela vår kropp och med alla våra sinnen glädja oss och njuta av julens gåvor. Därför får vi tillsammans med hela kristenheten – mitt bland världens mörker, döden och rädslan – i ord och med bilder, med julkrubbor och sånger vittna om och förkunna julens budskap som på en gång förändrade historiens gång och som skänker evigt liv:

”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi: Livets Ord.” (1 Joh 1:1)

Stiftsdekan Joel Kerosuo

Stiftsmötet har vid sitt möte den 9 december valt Joel Kerosuo till stiftsdekan för missionsstiftet. Kerosuo har skött tjänsten som tillförordnad från och med 1.8.2021, då Juhana Pohjola blev Missionsstiftets biskop. Före sin uppgift som dekan har Kerosuo i tio års tid varit pastor för Missionsstiftets församling i Joensuu.

I och med att Kerosuo fortsätter som stadigvarande dekan, fortsätter Matias Kröger som hans efterträdare i Joensuu. Kröger har vikarierat Kerosuo från och med hösten.

Pastor Martti Vaahtoranta

Martti Vaahtoranta, som tidigare verkat som missionsteolog och som pastor för Missionsstiftets församling i Raumo, träder åter in i Missionsstiftets tjänst. Han fungerar som assisterande pastor i församlingen i Raumo samt som sakkunnig i teologiska frågor 1.1-31.8.2022.

Jenni Typpö

Vid sitt möte har stiftsrådet valt Jenni Typpö som Missionsstiftets nya koordinator för ungdomsarbetet. Även Typpö tillträder 1.1.2022.

För att förtydliga och förstärka den dubbla struktur som Missionsstiftet och Lutherstiftelsen bildar har det framställts en ledningsordning som har godkänts både i missionsrådet och i Lutherstiftelsens styrelse. I ledningsordningen fastställs befogenheterna för den ledningsgrupp som inleder sitt arbete i årsskiftet. Som medlemmar i ledningsgruppen kallades biskop Juhana Pohjola, stiftsdekan Joel Kerosuo, ordföranden för Lutherstiftelsens styrelse Raimo Savolainen, samt Asko Iso-Kungas och Sami Niemi från kansliet.

Det var intressant att läsa en bok som behandlade frågor som är aktuella också för våra församlingar. Kontexten var bara lite annorlunda. I boken ”Jokin meitä yhdistää” (”Det är något som förenar oss”) reflekteras det över kyrkan efter folkkyrkan. Något som var gemensamt för författarna var förutom folkkyrkan, också övertygelsen att saker och ting inte fungerar. ”Något borde göras”, men vad då? Hur kan man bygga gemenskaper? Hur kan man öva sig i andligt ansvar och förstå att Guds rikes arbete alltid börjar med delaktighet och också ett ägarskap i församlingen – att vi kontinuerligt bygger på vårt församlingshem?

Det har sagts att det finns två saker som man inte kan göra på egen hand: att gifta sig och att vara kristen. När bokens författare skriver om gemenskapsbyggandet är det ett perspektiv som Missionsstiftet delar. Samtidigt kan man notera att eftersom vi inte organisatoriskt hör till folkkyrkan så är vi fria att handla. Dock: fastän vi är en självständig kyrka så är det lätt hänt att flera inlärda handlingsmönster följer med.

Även vi frågar hur man kunde bygga gemenskap vid ordet och sakramenten. Hur kan man öva sig i att diskutera och dela med sig? Hur kunde människorna hitta var sin plats där de kan tjäna? Hur kunde man hjälpa människor att hitta den plats där de kan tjäna, samtidigt som den som ännu behöver få undra får tillfälle att göra så?

Missionsstiftet är i högsta grad en lekmannarörelse. Pastorns uppgift är förstås att på ett särskilt sätt ta hand om söndagsgudstjänsten, men församlingsmedlemmarna kan bära ansvar för nästan allt annat.

Ibland händer det att människor vill använda församlingen som ett verktyg för att förverkliga egna idéer på ett sådant sätt som inte passar ihop med församlingens teologi och den gemensamma visionen. En större utmaning torde dock vara upprätthållandet av en sådan verksamhetskultur som är öppen för iver och förslag. Hur kunde man skapa en atmosfär där man får pröva och också misslyckas, då det funderas på olika arbets- och verksamhetsformer till uppbyggelse för församlingen?

När jag läste boken jämförde jag den med vår egen situation. En central tanke som jag fick var: vilken härlig frihet vi har fått! Vi behöver inte spänna oss gällande tillstånd att fira nattvard, eller om det blir påföljder ifall man håller en allt för luthersk predikan. Vi kan verka och vi kan bygga. Den iver som Gud ger oss har en verklig chans att kanaliseras i församlingsfamiljens vardag.

När självständighetsdagen närmar sig tackar jag därför Gud så väl för fosterlandet som för min kyrka, Missionsstiftet, liksom också den stora självständighet och det kristna liv som vi tillsammans får föra vidare!

En förutsättning för att Missionsstiftets arbete ska ha framgång är att det hittas församlingsmedlemmar som tar församlingens liv som sin hjärtesak. Trots att arbetarskaran är kunnig är resurserna ändå begränsade. Församlingsfamiljen måste bära sin beskärda del av ansvaret. Samtidigt är det viktigt att vi inte tänker att vi gör något märkligt då vi på det här sättet övar oss i att på olika sätt ta hand om församlingen. Då det i församlingen talas om ansvarstagande och ekonomiskt understöd, då kan Nya testamentets texter börja leva för oss på ett nytt sätt. Den egna församlingens kollekt får ett konkret ansikte, då det faktiskt är på det sättet som man ser till att pastorn och hans familj har bröd på bordet.

Så som det framhålls i boken så har vi hela tiden som utmaning, hur nya besökare kunde lära sig tanken om en tjänande och deltagande Kristus-kropp. Samtidigt blir förstås avståndet till folkkyrkan hela tiden allt tydligare. Författarnas önskan är att ”alla blommor skulle få blomma” i folkkyrkan, så att var och en sedan i var sitt hörn kunde handla på det sätt som man tycker att är bäst. Man tänker att den teologiska enheten redan är förlorad. Ändå förutsätts det till exempel att man binder sig till den nya ämbetslösningen. Tanken kan vara förståelig i folkkyrkans kontext, men hur bra är det inte med självständigheten! Vi får fritt förankra oss i den apostoliska, allmänneliga och heliga kyrkan och söka efter dess kontinuitet – inte i en paraplykyrka utan teologisk enhet, som passar dåligt i vår teologiska grund. Kyrkans grund ska vara i ordet och nådens bord, inte i administration och ekonomi. Därför inleds också vår kyrkas byggnadsverk i den gemensamma gudstjänsten, vid Frälsarens gåvor!

Översättning av ledaren i Helgedomens Lampa 6/2021.

Under den gångna hösten lade jag märke till julgodishyllan i en affär redan i slutet av september. Just den gången köpte jag dock inte pepparkakschoklad eller årets omistliga nyheter. Fastän jag ofta är sugen på något sött så är det något som tar emot i julgodishyllan i hösttider! Så jag tog sikte på den vanliga godishyllan i stället…

Herren kommer

Kanske kommer vi ihåg vad ordet ”advent” betyder. Advent är ett låneord från latinets adventus, som i den kristna kyrkan har avsett Kristi ankomst. Adventus å sin sida är härlett ur verbet advenire, vilket betyder ”komma” eller ”anlända”. Så förkunnar ordet advent redan som enskilt ord för oss om Kristi Jesu ankomst till oss.

I kyrkoårets årgångar är det tre olika evangelietexter som används för första söndagen i advent. Vart och ett av dessa texter beskriver för oss vår Herres ankomst till Jerusalem (Matt 21:1–9; Mark 11:1–10; Luk 19:28–40). Denna ankomst till hans egen stad tidsbestämde Herren till början av hans passionsvecka. Någon har kanske märkt att det inte är endast på första söndagen i advent som det talas om Herrens ankomst, utan redan under de föregående helgerna (uppbrottets söndag, domsöndagen). I kyrkoårets texter talas det faktiskt anmärkningsvärt mycket om Kristi ankomst eller återkomst – både i de nytestamentliga och de gammaltestamentliga läsningarna.

Adventsfirandet i kyrkans historia

Oftast följer det lutherska kyrkoåret tämligen noggrant den västra kyrkans tradition. Vi har vant oss vid att festhögtiderna och helgerna har sina givna platser under året. Ofta tänker vi säkert inte till exempel på varifrån en viss fest eller period i kyrkoåret härstammar. Vad är dess bakgrund, och har någon period i kyrkoåret något annat än en biblisk bakgrund? Det är liksom självklart för oss att julen firas då och påsken där, och så vidare. Men varför? Vem har till exempel kommit på idén att fira advent?

Den så kallade urförsamlingen firade inte advent åtminstone på det sätt som vi känner till adventsfirandet senare i kyrkans historia. Första gången som adventstiden nämns som en egen period i kyrkoåret i den västliga kristenheten var enligt forskningen på 500-talet. Adventsfirandet var ursprungligen ganska annorlunda, om vi jämför det med den moderna tiden eller vår tid. Tydligen var det sed att dopkandidaterna under den tid på kyrkoåret som vi kallar advent förberedde sig för dopet, som ägde rum på trettondagen. Från första början var adventstiden alltså en fastetid, för det hörde till att dopkandidaterna skulle fasta. Fastan kunde inledas redan på Sankt Martin av Tours’ dag, den 11 november. Vi bör dock notera att kyrkliga tider och de seder som sammankopplades med dem kunde under medeltiden vara sinsemellan mycket olika på olika håll i Europa. Det som hände i Spanien kunde vara helt okänt i England. Hur som helst hade adventstiden i början knappt något att göra med att vänta på julen. Den utvecklingen skedde långt senare. Däremot var Kristi återkomst och den kommande domen redan tidigt föremål för adventstidens predikningar.

Mycket tidigt hittade man egna teman och texter för adventstiden. Det var fyra teman och tio texter: världens slut och tidens tecken (Lukas 21:25–; Matteus 24:37–44; 25:1–13), Kristi ankomst till Jerusalem under jubel (Matteus 21:1–9), Johannes Döparens uppdrag (Johannes 1:19–; Lukas 3:1–; Markus 1:1–8; Matteus 11:2–), ängelns uppenbarelse till och besök hos den Saliga Jungfrun Maria (Lukas 1:26–38; 1:39–56 och Marias lovsång). Som vi kan märka så är det endast de texter som berättar om Jungfrun Maria som direkt har att göra med Jesu födelse.

Gregorius den Store (påve åren 590–604) fastställde att adventssöndagarna är fyra till antalet. Detta blev dock inte ännu på lång tid sed överallt i den västra kyrkan. Till exempel i Milano stift hade man sex adventssöndagar, kanske är det så fortsättningsvis.

Varför firar vi advent?

Fastän det inte är bra för oss att allt för kvickt ändra på kyrkliga seder – åtminstone inte utan orsak – så skulle det dock finnas orsak att lite se över grunderna när det gäller advent. I adventstiden ingick ursprungligen två stora teman: Herren Jesu återkomst och förberedelsen för denna återkomst, det vill säga fastan. Åtminstone dessa hör till adventstidens centrala innehåll. Kyrkoårets texter ger oss också ett bra tillfälle att komma ihåg, begrunda och förbereda oss för vår Herres återkomst. För en kristen är inte eller åtminstone borde inte adventstiden i första hand vara en förberedelsetid för julfirandet. Den allmänna tanken torde dock vara att adventstiden är just en förberedelse för julen.

För en kristen är det gott att rannsaka sig själv, liksom också varför man handlar så som man handlar. Varför firar vi advent? Vad har den för betydelse för dig? Börjar din juletid redan på första söndagen i advent, och avslutas den i kyrkan på julmorgonen? Julfirandet ska ju börja på julnatten och fortsätta åtminstone till trettondagen! Tänk: Du kan och får fira advent och i fyra veckors tid begrunda Herrens återkomst och sådant som har med hans återkomst att göra. Ta vara på den tiden! Jultiden kan vi sedan fira från julnatten åtminstone fram till trettondagen, varför inte också längre än så. Du kan alltså hålla julprydnaderna undangömda under adventstiden, och ha dem framme ännu länge efter trettondagen. Du kan ha en ordentlig adventsfasta från och med kvällen på första söndagen i advent, fram till julnatten. Därefter kan du fira en ordentlig julfest och i flera veckor gotta dig med juldelikatesser, choklad, och så vidare. En ”gamla goda tiders advent” skulle möjliggöra detta.

Kyrkoåret är förstås inte en åt oss från ovan given helhet som inte skulle få leva och förändras. Så har det ju hänt i kyrkans historia, och så händer det fortsättningsvis. I kyrkoåret, dess kretslopp, helgerna, vardagen, faste- och festtiderna finns dock en gudomlig vishet. Därför vore det bra att sätta sig lite mer in i kyrkoårets kretslopp och rent av kasta sig in i det. Det här gäller också adventstiden.

Vi behöver inte delta i den här världens gång på fel sätt, så att vi börjar fira julen redan på förhand. Vi behöver ingen ”lillajul” eller liknande fester. Vi firar jul sedan när det är jul, som sagt. Under advent får vi fokusera på att stilla oss inför Herrens återkomst. Han, den ödmjuke Kungen, kom en gång till sin egen stad, ridande på en åsna. Hosianna-ropen fick lyda, men snabbt byttes de ut mot hån, en grotesk kungateater på Guds Sons bekostnad, och påhittade anklagelser mot den ende Rättfärdige. Hur kommer du ihåg denna början på hans lidandes väg? Han som kom ridande på en åsna, som en ödmjuk kung in i Jerusalem, han kommer också en andra och sista gång hit till jorden. Då är Han inte ödmjuk och tystlåten, utan alla människors Domare, inför vilken alla ska göra räkenskap och inför vilken varje knä ska böjas. Är du färdig att möta Honom? Om allt detta har redan han som kom före Herren undervisat: Johannes Döparen, den siste av gamla förbundets profeter. Han sparade inte på orden, utan han avslöjade vår synd för oss och med sitt finger pekade han mot Guds Lamm, som bär vår synd. Visst vill du lyssna till Döparens predikan och få din synd förlåten? Han som kom till sitt folk ridande på en åsna, Han som en gång kommer i härlighet och ära, Han om vilken profeterna från första början vittnade, Han föddes hit till världen genom ett under. Vår Herres moder var en jungfru, en ung flicka som ingen man hade rört. Tillsammans med henne får vi förundras över Guds nåd mot oss syndare. Tillsammans med vår Herres saliga moder får vi säga: ”Jag är Herrens tjänarinna (eller tjänare). Låt det ske med mig som du har sagt.”

Varför firar vi advent? För att vi skulle komma ihåg att Jesus kom till Jerusalem, till sitt folk, för att frälsa syndare. För att vi skulle komma ihåg att Han ännu kommer tillbaka för att döma levande och döda. Varken det att Han ödmjukade sig och sonade människornas synd eller det att Han kommer tillbaka, ingetdera av dessa kan vi ihågkomma för mycket.

Skribenten är pastor för Missionsstiftets församlingar i Kajana och Idensalmi.

Artikeln har tidigare publicerats på finska i Helgedomens Lampa 6/2021.

Internationella lutherska rådet (ILC) hade inbjudit biskop Juhana Pohjola på talarturné i Förenta staterna 9.11–17.11.2021. Rubriken för turnén var: On Account of Me, You will stand. I bakgrunden fanns den protest och vädjan som ILC publicerade i juli med anledning av att riksdagsledamot Päivi Räsänen och Juhana Pohjola hade blivit åtalade. Under sin turné höll biskopen tal i Washington D.C., Fort Wayne, Indianapolis, Boston och Westminster. Utöver detta ingick flera möten och intervjuer i programmet.

I Washington D.C. besökte Pohjola tillsammans med ILC:s representanter – generalsekreterare Timothy Quill, pastor Roger James och informatör Mathew Block – huvudkontoret för Alliance Defending Freedom, som är en organisation som fokuserar på att försvara yttrandefriheten.

I sitt turnétal berättade Pohjola om Missionsstiftets uppkomst och den rättsprocess som orsakats av den pamflett som Päivi Räsänen skrivit. Biskopen framhöll hur åtalet är ett led i en mer omfattande kulturförändring i Finland. Frågor kring ras, kön och sexuell läggning har bildat en moralisk kompass för vår tid och har blivit vår tids stora berättelse om gott och ont. Riktningen är den att yttrande- och religionsfriheten stramas åt genom ideologiskt färgade tolkningar av vad jämställdhet är. Huvudfokus i Pohjolas tal låg i det hur vi som kristna trots motstånd får modigt bekänna vår tro, undervisa om Guds goda skapelseordning, be också för motståndarna och leva av syndaförlåtelsens gåva.

Gud, skapelsen, syndafallet, försoningen och det rätta kristliga livet hör till kyrkans undervisning genom historien. Som luthersk biskop är mitt kall och uppdrag att hålla mig till denna undervisning och att offentligt undervisa så, kosta vad det kosta vill. Avsikten är inte att föra ett kulturkrig, utan att kalla människor till bättring och till att äga syndernas förlåtelse och evigt liv genom tron på Kristus. I allt detta är det inte i första hand fråga om juridik, utan om Kristi evangelium.

I Fort Wayne besökte Pohjola Concordia Theological Seminary, som är ett prästseminarium i Missionsstiftets systerkyrka Lutheran Church—Missouri Synod och där Pohjola själv studerat 1997–1998. Han träffade både lärare och studeranden och predikade i seminariets kapell. Dessutom besökte Pohjola två församlingar, St. Paul i Fort Wayne och Advent Lutheran i en förort till Indianapolis. Därefter fortsatte resan till Missourisynodens församlingar i Boston och det närbelägna Westminster. Där träffade Pohjola också många församlingsmedlemmar som har finska rötter.

Talarturnén fördjupade Missionsstiftets kontakt till systerkyrkan i Förenta staterna, gjorde ILC:s arbete mera känt och lyfte fram sådana gemensamma kulturella utmaningar som kristna får möta när det gäller yttrande- och religionsfriheten. Det hjärtliga välkomnandet, uppmuntrandet och stödet visade att vi i Missionsstiftet inte är ensamma. Tusentals förebedjare kommer ihåg oss i sina böner.

Mera:

Issues etc.: The Prosecution of Finnish Lutheran Leaders for Statements on Human Sexuality – Bishop Juhana Pohjola

Streamad ILC-föreläsning: American Lecture Tour by Bishop Juhana Pohjola

Predikan i CTS-seminariets kapell 12.11: Daily Chapel – 11/12/2021

Bilder: Mathew Block

Missionsstiftets ordinarie stiftsmöte ordnades lördagen den 20 november i verksamhetscentret Koinonia i Helsingfors. Mötet ordnades med så kallad hybridmodell, så att en del var på plats medan andra deltog på distans. År 2020 ordnades stiftsmötet helt och hållet på distans, och också denna gång deltog en stor del av representanterna på distans. Stiftsmötet har tills vidare med avsikt ordnats i slutet av året. Tanken har varit att man då, inför årsskiftet, kan summera det gångna året samt redan blicka framåt. På grund av pandemiläget var år 2020 exceptionellt också för Missionsstiftet. Situationen har medfört sin egen börda åt prästkollegiet och ansvarstagarna. Å andra sidan har det tackats för att Missionsstiftet smidigt kunnat handla i olika slags situationer.

Vid stiftsmötet publicerades även årsboken för år 2021. Boken innehåller i sedvanlig ordning högklassiga och intressanta artiklar, samt statistik. Boken kan köpas i församlingarna och från stiftets kansli.

Den utdragna pandemin har också medfört en ekonomisk belastning som behöver uppmärksammas. I och med att kyrkans ekonomi som helhet är ansvarsfullt och väl skött är det möjligt för oss att klara oss också i denna situation. ”Sist och slutligen är vi förstås beroende av församlingsmedlemmarnas tjänstvillighet och kärlek. Fastän den här tiden har varit utmanande också i ekonomiskt avseende, ser jag ingen orsak varför vi inte tillsammans kunde få kyrkans ekonomiska bas i gott skick”, kommenterar stiftsdekan Joel Kerosuo.

Inkommande år fortsätter Missionsstiftet enligt plan kring samma teman som hittills. En central tanke är att arbeta för att Missionsstiftets församlingar kunde framstå som ett öppet, inbjudande och pålitligt lutherskt alternativ. För att detta ska kunna bli verklighet krävs det att Missionsstiftet styrks som frivilligorganisation och att man på alla plan ser hur viktig den frivilliga insatsen är.

”Vi är kallade att göra kyrkans arbete långsiktigt. Här finns det inga trollkonster att ta till. Vi har en fast grund; härifrån är det bra att gå vidare”, kommenterar Kerosuo.

Uppdaterad stiftsordning

Utöver de stadgeenliga punkterna var det största ärende som årets stiftsmöte behandlade en revision av stiftsordningen. Under de år som gått har det kunnat noteras att det på vissa punkter skulle behövas en exaktare formulering. För detta syfte hade det utnämnts en konstitutionskommitté som gick igenom stiftsordningen och kom med förslag till ändringar. Efter en remissrunda framfördes den reviderade ordningen åt årets stiftsmöte för godkännande.

Arbetsgrupp för att reda ut frågor angående registrering

Johannes församling i Tammerfors framförde ett initiativ där det föreslogs att stiftsrådet skulle utnämna en arbetsgrupp som skulle få i uppdrag att utreda för- och nackdelarna med att registrera eller låta bli att registrera Missionsstiftet som ett religionssamfund. Arbetsgruppen rapporterar om sitt arbete för följande stiftsmöte, med syfte att diskussionen senare förs vidare tillsammans. ”Jag anser att det är bra att saken utreds. Fastän vi under coronatiden skulle ha haft en tydligare juridisk ställning som registrerat samfund så finns det fortsättningsvis inget teologiskt eller verksamhetsmässigt tryck att brådska åt något håll. Saken diskuteras dock med jämna mellanrum, och det finns många olika åsikter. Det är förstås bra och nyttigt att grundligen klargöra för alla, vilka konkreta möjligheter vi har och hur de inverkar på andra saker. Målet är alltså att vi bättre skulle veta vad det är som vi diskuterar, om och när saken diskuteras. Jag anser att denna strävan är befogad”, säger Kerosuo som kommentar till initiativet. Stiftsmötet godkände förslaget. Det nyvalda stiftsrådet utser arbetsgruppens medlemmar i ett senare skede.

Årets sommarfest var en fin upplevelse. Trots epidemiläget kunde festen ordnas, och höjdpunkten blev söndagens biskopsvigning. Vid sommarfesten tjänade ca 250 frivilliga i olika uppgifter. Tack till er alla!

Stiftsrådet har fattat beslut om att inkommande år ordna Missionsstiftets sommarfest i Loimaa 29.7-31.7.2022. Stiftsdekan Joel Kerosuo fungerar som festens ledare, medan pastorerna Harri Lammi och Miika Nieminen är operativa ledare.

Sommarfestens tema och program meddelas senare, då de har blivit fastställda. Redan i det här skedet kan du anteckna i kalendern: Vi ses i Loimaa! Senast i början av våren inleds rekryteringen av frivilliga. I vilken uppgift kunde du tjäna?

Hösten 2021 finns det orsak att fira det faktum att Missionsstiftet nu har haft svenskspråkiga församlingar i tio år. När det väl började var det en första sidans nyhet i Kyrkpressen (37/2011): ”Lutherstiftelsen expanderar i Svenskfinland”. Kort därefter blev Sebastian Grünbaum prästvigd för S:t Gabriels församling i Åbo, och ungefär samtidigt började gudstjänster firas också i Jakobstad, där S:t Jakobs församling bildades år 2012.

Vad har hänt sedan dess?

I ett längre perspektiv är tio år ingen lång period, om dock så pass lång att det nu finns orsak att summera det som hänt för att därefter blicka framåt. Vi får därför fråga: vad är det som har hänt hittills?

Högmässorna har fortsatt både i Jakobstad och Åbo. Från och med år 2014 finns en svensk församling också i Vasa. Från att ha haft noll svenskspråkiga präster i början av september 2011 har Missionsstiftet tio år senare sex svensk- eller tvåspråkiga präster, och dessutom ett antal finskspråkiga som gärna förrättar gudstjänst på svenska.

Från och med år 2012 har Missionsstiftets tidning Helgedomens Lampa återkommande haft ett svenskspråkigt uppslag. Stiftet har år 2019 gett ut en katekes på svenska, och som bäst pågår två olika översättningsprojekt. Missionsstiftets år 2020 lanserade nät-TV Studio Krypta har en handfull inspelningar på svenska. År 2014 ordnades välbesökta gemenskapsdagar för de svenska församlingarna och i augusti 2021 ordnades Missionsstiftets första svenskspråkiga församlingsläger. För planeringen av sådana och liknande insatser har Missionsstiftet en svensk arbetsgrupp där det finns representanter från respektive församling.

Här uppräknas främst sådant som sker utöver det vardagliga, alltså utöver det som sker i församlingarna: gudstjänster, söndagsskola, bibelstudier och andra insatser. Inget av detta skulle ha blivit verklighet om inte Gud hade välsignat oss med många tjänstvilliga församlingsmedlemmar.

Utmaningar

Det finns med andra ord mycket att vara tacksam för, främst det faktum att kristna har möjlighet att kontinuerligt samlas till gudstjänst på svenska i Jakobstad, Vasa och Åbo. Samtidigt finns det med tanke på framtiden också orsak att notera de utmaningar som det svenska arbetet kämpar med.

Även om högmässor firas regelbundet så är församlingarna små och sinsemellan tämligen olika. I Jakobstad samlas flera barnfamiljer, och så till vida är framtidsutsikterna bra. Församlingen i Vasa består till största delen av pensionärer, medan församlingen i Åbo traditionellt har samlat studeranden. Som ”studentförsamling” har S:t Gabriels församling haft problem med att få en tillräckligt stor stadigvarande skara av ansvarstagare. Samtidigt är det positivt att många som under några års tid fått god erfarenhet av lutherskt församlingsliv sedan har burit med sig den erfarenheten till de orter dit de flyttat.

En annan utmaning är att de svenska församlingarna är geografiskt utspridda. Detta är i och för sig något positivt, eftersom församlingarna således har potential att samla folk från stora delar av Österbotten och Egentliga Finland. De geografiska avstånden försvårar dock ordnandet av gemensamma samlingar. Församlingarna hör också till olika prosterier inom Missionsstiftet: Jakobstad och Vasa hör till Österbottens prosteri, medan Åbo hör till sydvästra prosteriet.

På grund av språkmuren har det också visat sig vara utmanande att integrera församlingarna i Missionsstiftet i stort. Det mesta i Missionsstiftet sker av naturliga skäl på finska, utbudet av finska evenemang och finskt material är större än vad det finns på svenska. När det gäller språkmuren spelar också vår kyrkliga bakgrund en roll. I nästan hundra år har Borgå stift utgjort en i stort sett separat svenskspråkig helhet inom folkkyrkan. Något som är värt att fundera på är om det skulle finnas fog för att göra något på ett annat sätt, så att språkmuren inte – i den mån den finns – skulle bli en skiljemur? Här kan också en enskild kristen göra en stor insats genom att då och då ta ett steg utanför den egna bekvämlighetszonen och till exempel bekanta sig med någon församling på andra sidan språkmuren.

Strategi för framtiden

Det finns alltså mycket att vara tacksam för, och samtidigt finns det utmaningar. En del problem är svårlösta, så som de geografiska avstånden, men när det gäller många andra utmaningar torde det gå att komma till en lösning.

Den svenska arbetsgruppen har under våren 2021 utarbetat en strategi för svenska arbetet 2021-2022. Strategin har blivit godkänd av stiftsrådet och innehåller tre huvudsakliga målsättningar:

1. Att tillsammans med Missionsstiftets ledning utarbeta en smidig och fungerande struktur för det svenska arbetet.
2. Att arbeta för att Missionsstiftets svenska arbete blir synligt i de olika medierna.
3. Att utarbeta ett fungerande barnarbete på svenska.

Den första målsättningen finns till för att styrka det arbete som redan finns. Enligt Missionsstiftets stiftsordning är församlingarna – och deras pastorer – indelade i prosterier. Pastorerna inom ett prosteri har regelbunden kontakt med varandra och prosteriet leds av en distriktsprost. Enligt samma modell kunde man bilda ett prosteri för de svenska församlingarna. På så sätt skulle kontakten mellan pastorerna intensifieras och man kunde tillsammans reflektera kring de särbehov som de svenska församlingarna har. Svenska prosteriets distriktsprost skulle också axla ett tydligt ledaransvar för det svenska arbetet som helhet och vara en länk mellan stiftets ledning och församlingarna. Utåt sett skulle ett svenskt prosteri framstå som en mer sammansvetsad enhet än vad hittills varit fallet.

Det faktum att Missionsstiftets svenska församlingar är små kan bero på många saker. En  orsak torde vara den att Missionsstiftet inte är så känt på finlandssvenskt håll, eller att många fått en felaktig bild av vad Missionsstiftet är.

Den andra huvudpunkten är därför att öka synligheten för Missionsstiftet också på svenska. Här gäller det att känna till våra egna begränsningar. I den mån Missionsstiftet inte är intressant för allmänheten kommer varken kyrklig eller sekulär media att visa intresse. En stor fördel i vår tid är att det finns medier genom vilka vi själva rätt kostnadseffektivt kan presentera vårt budskap. Redan har Missionsstiftet ett eget audiovisuellt medium i och med Studio Krypta, vars material också kan ses på YouTube. En satsning på sådant material skulle vara till uppbyggelse för dem som redan är med i någon av våra församlingar. Dessutom kunde det öppna en dörr för dem som kanske har hört om Missionsstiftet och är intresserade, men som inte riktigt ännu vågar stiga över kyrkdörrens tröskel. För att göra Missionsstiftet mera känt kunde man också använda sig av sociala medier, så som Facebook.

Bygger man för framtiden är det nödvändigt att man satsar på barnen. Därför är det tredje huvudmålet det att de svenska församlingarna skulle få ett fungerande barnarbete. Här är det framför allt söndagsskolan som står i fokus. I de finska församlingarna finns det gott om bra material för söndagsskolan. Som bäst utreder svenska arbetsgruppen om detta material kunde användas för att framställa ett söndagsskolmaterial för de svenska församlingarna.

Utöver söndagsskolan är det också viktigt att barnen får delta i barnläger och att det finns en naturlig fortsättning för barnen också i skriftskola och ungdomsverksamhet. En satsning som är på kommande – om Herren vill – är ett tvåspråkigt barnläger i Österbotten sommaren 2022.

Något för dig?

Det som kanske någon undrar är hur allt detta ska gå att förverkliga? Svaret är: endast genom Guds nåd, så som också hittills. Han har välsignat oss med många frivilliga. Frågan blir därför: är detta kanske något som också du skulle vilja vara med om att bygga? Kanske kunde du stå till tjänst i din församling? Låt pastorn i din församling veta dina tankar!

Vem vet, kanske får vi om tio år – om Herren vill – tacka för en handfull välmående församlingar i ett välfungerande svenskt prosteri?

Artikeln har publicerats i Helgedomens Lampa 5/2021.