Den synliga kyrkan och dess liv som evangeliets tjänare

Kyrkan har ibland beskrivits med hjälp av uttrycken ”synlig” och ”osynlig”. Dessa avser inte två olika kyrkor, utan de är två olika sidor av en och samma kyrka. Kristi sanna kyrka är ju synlig, Herren jämför ju henne med en stad som är uppe på ett berg och som inte kan hållas dold. Det att denna kyrka är just kyrka, alltså Guds tempel och ”sanningens pelare”, är dock något som inte är lika tydligt åskådligt för alla. En slumpmässigt vald betraktare kan inte vid sin undersökning av kyrkan med sina sinnen se, med förnuftet komma fram till, eller genom erfarenhet bli övertygad om detta.

Under sin vandring på jorden såg Jesus Kristus ut som en alldeles vanlig människa, och den tidens människor kunde inte med ögonen se att han är Guds Son. Mitt i den här världen ser Kristi kyrka likaså ut som en människogemenskap och inget annat. Endast den Helige Ande kan, genom ordet, övertyga oss om att det vi verkligen har här är ”ett heligt prästerskap” och ”Kristi brud”. De som inte tror kan inte igenkänna kyrkan sådan som hon andligen är, eftersom de inte känner kyrkans Herre och inte lyssnar till hans ord. Även kristna kan igenkänna kyrkan som just Kyrkan endast i den mån de lyssnar till Guds ord och börjar följa Kristus som leder dem in i sin församling. De kristnas kyrkouppfattning är inte romantiserande och handlar inte om dagdrömmeri, men den är nog andlig och grundar sig på Guds uppenbarelse.

Det fanns inte två olika Kristusar – gud och människa – utan en enda. På samma sätt finns det inte två kyrkor – en osynlig och andlig samt en synlig och mänsklig – utan en enda kyrka vars vissa sidor är uppenbara för människans sinnen och erfarenhet, medan dess andra sidor omfattas i högre grad genom tron. Fastän det ena inte är mera värdefullt än det andra så finns det en viss tågordning mellan dessa. Just som Galiléens och Jerusalems invånare kom att känna Guds Sons mysterium genom att möta människan Jesus från Nasaret, på samma sätt kan man komma fram till kyrkans osynliga, underbara sanningar endast genom att först komma inom räckhåll för den synliga, erfarbara och konkreta kyrkan.

Den synliga kyrkan möter vi i synnerhet på tre sätt: i gudstjänsten som byggs upp kring ordet och sakramenten, i andra kristna, och i den institutionella, alltså organiserade, kyrkan.

Ordet och sakramenten som knutpunkter mellan det synliga och det osynliga

Enligt Augsburgska bekännelsen (artikel VII.) grundar sig den sanna kyrkans väsen på ren förkunnelse av ordet och förvaltningen av de sakrament som Kristus instiftat. Dessa är inte endast tecken på vilka man kan känna igen den rätta kyrkan, utan genom dessa föds och bevaras kyrkan. I de här nådemedlen är Jesus Kristus själv närvarande som församlingens byggare och herde. Hans ord är ”ande och liv”, hans efterföljare döps ”till en kropp” och de bevaras som lemmar i denna kropp, eftersom de alla ”blir delaktiga av detta enda bröd”.

Förhållandet till ordet och sakramenten påverkar alltid också det hur kristna förhåller sig till kyrkan. Där man (felaktigt) tänker att Gud talar till oss och meddelar sin vilja i mystiska erfarenheter också vid sidan om och över Guds ord, eller där man inte betraktar sakramenten som Guds nådefulla verk för att frälsa människan, utan som yttre uttryck för redan frälsta människors tro, där blir också kyrkouppfattningen spiritualistisk, inomsjälslig, mystisk.

Den lutherska kyrkouppfattningen grundar sig däremot på det konkreta ordet och de konkreta sakramenten som verkar andligt. Å ena sidan uppbyggs församlingen genom dem, och utan ordet kan det inte finnas någon kyrka. Å andra sidan kan nådemedlen inte hänga i luften för sig själva, utan just genom församlingens arbete blir ordet förkunnat och sakramenten utdelade, och på så sätt förverkligar kyrkan sitt uppdrag. ”[F]ör detta ändamål har [den Helige Ande] på jorden inrättat en församling, genom vilken han talar och uträttar allt.” (Stora katekesen, ”Om tron”, III artikeln)

Samtidigt ställer ordet och sakramenten en allvarlig och sund gräns för kyrkans ”kyrklighet”. En kristen gemenskap kan bevaras som sann kyrka endast genom att hålla sig under Guds ord. I Uppenbarelsebokens församlingsbrev ingår en varning också till en sådan församling: Om den inte gör bättring, flyttas dess ljusstake bort, det vill säga den hamnar utanför Kristi Kyrka.

Kristna människors gemenskap

Ordet och sakramenten får inte sin kraft av människor. Däremot uppstår ”de heligas samfund”, så som Augsburgska bekännelsen beskriver kyrkan, där ordet förkunnas och sakramenten delas ut.
Heliga är de inte på grund av sin egen moraliska förträfflighet eller fromhet, utan för att den Helige Ande har, genom ordet och sakramenten, hos dem åstadkommit tron på Kristus, och på grund av den här tron får de Jesu helighet som sin egen. Det här är bra att komma ihåg också när kristna möter varandra. Å ena sidan beskyddar det oss mot en vilja att döma och mot förbittring, å andra sidan förebygger det ett sådant läge där den kristna gemenskapen börjar kretsa kring en egen, förmodad, förträfflighet.

Kyrkan är inte en serviceproducent som eftersträvar en så stor skara av kunder som möjligt. Ibland har räknandet av deltagarantal lett till att hela kyrkans andliga grund blivit snedvriden. Fulla bänkar har blivit den enda måttstocken för sanningen. Det är mot sådant marknadstänkande som konfessionella präster och församlingar alldeles med rätta betonat troheten mot ordet i stället för samlandet av stora skaror.

Ändå är också det sant att Jesus Kristus har kommit för att frälsa just människor. Han ger sitt ord och sina sakrament åt kyrkan just för det syftet att den Helige Ande med dessa som medel kunde dra så många syndare som möjligt till bättring och Kristi nåd. Därför är också människorna ytterst viktiga. Just för deras salighets skull har Kristus dött. Kyrkan är alltså där för att betjäna människor – men det här betjänandet tar inte sin form från den här världens marknadskrafter eller otrogna människors önskningar, utan från Guds eget ord som ensamt har kraften att bära sådan frukt som består.

Kyrkan och ordningen

För att Guds ords förkunnelse ska kunna fortsätta stadigt och effektivt har kyrkan en ordning. Stora katekesen säger: ”Därför är allt i kristenheten därtill inrättat, att man där dagligen skall genom ord och tecken hämta syndernas förlåtelse till att trösta och upprätta vårt samvete, så länge vi leva här.” På tyska talas det om att ordna: ”ist geordnet” – allt ’är därtill ordnat, att…’ Den kyrkliga organisationens mandat och mål är att se till att ordet och sakramenten kontinuerligt får utföra sitt verk i församlingen.

Därför kan ”ordningsfrågor” i kyrkan aldrig vara helt oandliga eller skilda från teologin. Den tanken är farlig att man kunde separera ”administrativa frågor” som en egen grupp som inte skulle ha någon inverkan på kyrkans andliga liv, eller att Guds ord och kyrkans tro inte skulle ha någon plats vid lösandet av sådana frågor. Där en sådan separation görs, där ökar den här världens lagbundenheter och människans naturliga förstånd hela tiden sin egen makt, medan kyrkans tro och teologi får en hela tiden minskande roll.

Då vi förstår den kyrkliga ordningen som en evangeliets tjänare, då förstår vi att den här uppgiften naturligt hör till deras kallelse, som i Kristi kyrka har ställts i översyningsmannens ämbete. I biskopsämbetet har ju sedan gammalt ingått, vid sidan om ordets predikan och sakramentsförvaltningen, också en stark förpliktelse att ha översyn och värna om god ordning.

I frågor kring kyrklig ordning behöver vi komma ihåg den gamla distinktionen mellan sådant som Gud instiftat och befallt och som åtföljs iure divino, enligt gudomlig rätt, och sådant som människor bestämt och som åtföljs iure humano, enligt mänsklig rätt. Det sistnämnda kan aldrig stå upp mot det förstnämnda. Om den skulle försöka sig på något sådant så skulle den mista sin legitimitet. I synnerhet under reformationstiden behövde lutheranerna klargöra hur man inte är tvungen att följa den kyrkliga administrationens befallningar när de står emot evangeliet eller då de presenteras som är bindande för samvetena i likhet med Guds lag.

När den kyrkliga ordningen inte står i strid med Guds ord ska dock kristna följa den, för Gud är ”ordningens Gud”. Augsburgska bekännelsen konstaterar: ”biskoparna och prästerna äro berättigade att uppställa vissa regler, så att allt sker med ordning i kyrkan, men icke för att vi därigenom skola … tillfyllestgöra för våra synder eller samvetena förbindas till lydnad eller anse dem såsom nödvändiga former av gudsdyrkan … Sådana föreskrifter böra församlingarna ha för kärlekens och lugnets skull och följa dem i sådan utsträckning, att den ene icke blir till anstöt för den andre, utan att allt sker i församlingarna med ordning och utan oro”.

En sådan här kyrka är för de kristna samtidigt både en gåva och en kallelse, både Guds nådefulla verk och ett uppdrag som har getts åt människorna. I byggandet av den synliga kyrkan sår och vattnar Paulus och Apollos, men Gud ensam är den som ger tillväxten. Ändå behövs, enligt Guds vilja, både de som sår och de som vattnar. På samma sätt behövs varje kristen i byggandet av kyrkan!

Skribenten är pastor för Missionsstiftets församling i Tammerfors.

Texten är en översättning av artikeln ”Näkyvä kirkko ja sen elämä evankeliumin palvelijana” i Helgedomens Lampa 4/2022.

(Språkligt korrigerad 14.12.2022.)