Inför tingsrätten

Jag har blivit stämd inför Helsingfors tingsrätt 24.1.2022 och får då svara på åtalet gällande ett hetsbrott. Jag stiger inför domstolen tillsammans med riksdagsledamot Päivi Räsänen. Som huvudredaktör för Finska Lutherstiftelsens publikationer ansvarar jag för Päivi Räsänens skrift Till man och kvinna skapade han dem etc. från år 2004, liksom också spridandet och tillhandahållandet av denna skrift på våra nätsidor. Enligt åklagaren innehåller skriften åsikter som förnedrar homosexuella och som uppfyller kännetecknen för hets mot folkgrupp enligt strafflagen, 11 kapitlet 10 §. Mot Päivi Räsänen riktas dessutom två andra åtal med hänvisning till samma paragraf i strafflagen.

Fallet är historiskt och det har fått stor publicitet både i Finland och utomlands. Riksdagsledamot Räsänen är ju en vida känd politiker, och för första gången står en luthersk biskop åtalad för ”hatprat”. Saken får extra mycket fokus på grund av att det berör den känsliga tematiken kring sexuella minoriteter. På ett principiellt plan är det många som ser processen som ett sökande av yttrande- och religionsfrihetens gränser i förhållande till förordningarna gällande diskriminering och jämställdhet. Åtalaren för en egen argumentation i sin åtalsskrivelse, och snart får vårt försvar svara på den inför domstol. Jag inleder inte rättegången i förtid. Redan före rättegångsdagen vill jag dock dela med mig av några tankar.

För det första vill jag säga något om fallets utgångspunkter. Till skillnad från vad vissa har påstått är det inte personliga parti- eller kyrkopolitiska motiv som står som grund. Avsikten har inte varit att skriva provokativt i hopp om mediepublicitet. Målet har inte varit att befrämja någons karriär eller offentliga synlighet. Då jag bad Päivi Räsänen om en skrivelse, var målet att ge kristlig undervisning om äktenskapet mellan en man och en kvinna, i en tid då det fördes en samhällelig diskussion om registrerat partnerskap för samkönade. I bakgrunden fanns andliga orsaker. Målet var att utrusta kristna för mötet med aktuella frågor och att uppmuntra Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland att stå fast vid sin bekännelse. Ifall en tidigare med tystnad förbigånget 15 år gammalt häfte plötsligt dyker upp som ett rött skynke på riksåklagarens bord, då säger det mer om hur samhället har förändrats än vad det säger om häftets innehåll eller utgivare.

För det andra vill jag säga något om det förnedrande talet som nämns i åtalet. Inte heller denna fråga handlar för mig i första hand om juridik eller anseende, utan det är en andlig fråga. Då jag åtalas för förnedrande tal, då står jag som kristen och som präst hela tiden inför en domstol som är större än Helsingfors tingsrätt. Noggrannare än vad den världsliga lagstiftningen gör granskas mina ord – och till och med mitt hjärtas tankar och attityder – av Guds heliga bud ”Du ska inte dräpa” och ”Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa”. Mina ord får inte skada någon eller någons anseende, utan däremot borde jag försvara min nästa, tala gott om människor och vända allt till deras bästa. Med smärta bekänner jag att jag också inför dessa bud är bristfällig, och jag lämnar mig helt åt Kristi förlåtelse. Att bekänna detta innebär inte en undanflykt från samhälleligt ansvar. Jag är förstås av den åsikten att yttrandefriheten som en grundrättighet borde uppfattas så pass brett att också sårande tal ska tolereras i ett öppet och demokratiskt samhälle, utan hot om juridiska påföljder. Att censurerandet bara ökar och ökar är nämligen ett mycket farligare alternativ. Det här innebär dock inte att vare sig jag själv eller någon annan skulle ha rätt att tala osakligt eller förnedrande. Sådant är helt enkelt fel och opassande. Något som är allvarligare är att jag, liksom alla andra, vid sista domen får göra räkenskap för varje ord som jag yttrat. (Matt 12:36) Men när det gäller mitt samhälleliga ansvar får var och en själv bedöma huruvida häftet innehåller kränkande och förnedrande tal om homosexuella eller inte. När polisen bedömde saken var slutsatsen den att skriften inte innehåller förnedrande eller kränkande tal, utan det är själva saken som kan såra läsaren.

För det tredje vill jag säga något gällande just den sak som häftet behandlar. Jag har den syn som är gemensam för kristenheten och som grundar sig på naturlagen och Bibelns uppenbarelse, att det finns endast två kön – man och kvinna – som är likvärdiga men olika, och med sina olikheter kompletterar de varandra. Det sexuella samlivet är avsett endast för äktenskapet mellan man och kvinna. Äktenskapet avspeglar något av den samtidigt likvärda och åtskilda kärleksfulla relationen mellan den Heliga Treenighetens personer. Äktenskapets gåva har getts till skydd åt både makarna och barnen som behöver både mor och far. Fastän det kan låta sårande så strider utövandet av homosexualitet mot skapelseordningen. Liksom allt annat sexuellt samliv utanför äktenskapet förverkligar det inte Guds goda skapelseordning utan är ett brott mot sjätte budet: ”Du ska inte begå äktenskapsbrott”. Varje man och kvinna är dock lika värdefull, oberoende av hur de använder den brustna gåva som sexualiteten är i denna fallna värld. Så här kommer jag att undervisa också framöver, oberoende av domstolens beslut. Det är ju sist och slutligen fråga om Kristi nåds evangelium.

Häftet behandlar behållandet av äktenskapsinstitutionen som en upprätthållare av samhället och kulturen, samt försvaret av kristlig undervisning gällande äktenskapet. I den redan långt hunna sexualrevolutionen har man redan länge förflyttat sig från bokstavskombinationen LGB mot kombinationen TQ+. Själv ser jag det hela förutom som en kulturkamp och en tvist om rättsprinciper, också och framför allt som en andlig kamp mellan den kristna tron och en nyhedendom där människan ser sig själv som sin egen skapare. Samtidigt får vi minnas vår nästa, som med namn och ansikte kommer oss nära, och vars smärtfyllda frågor alltför lätt behandlas endast på institutions- och argumentationsnivå. Hur kan man samtidigt både tala om sanningsfrågor och se en människa i ögonen, med kärlek?

Jag vill därför säga två saker samtidigt. Å ena sidan vill jag intyga att Gud älskar villkorslöst alla dem som fått uppleva diskriminering och rädsla, liksom också det att man blir kallad vid öknamn. Vår identitet och vårt värde definieras inte av andras åsikter – liksom inte heller av våra sexuella eller andra böjelser – utan av det att vi är skapade till Guds avbild, som Kristi nåd och kärlek har förnyat, för att vi skulle få leva i gemenskap med honom. Medveten om det ansvar som jag har i herdeämbetet vill jag å andra sidan säga att de som medvetet marscherar under regnbågsflaggan och utövar nämnda livsstil eller driver LGBTQ-agendan, som strider mot skapelseordningen, de står i öppet uppror mot Gud. Var och en av oss måste här i tiden välja om man bekänner Skaparens skapelseordning eller den egna rätten att välja; om man knäböjer vid Kristi kors eller inför regnbågsflaggan. Inte heller på den här punkten kan man tjäna två Herrar.

För det fjärde vill jag säga något om den process under vilken jag själv upplevt först förundran, sedan oro, och därefter chock. För min egen del började det hela 29.8.2019, då polisen fick en anmälan gällande pamfletten. Tvärt emot kriminalkommissariens välmotiverade beslut beslöt riksåklagaren 31.10.2019 att saken skulle förundersökas. Slutligen väckte riksåklagaren åtal 29.4.2021. Nu behandlas ärendet i tingsrätten 24.1.2022 och det är möjligt att processen drar ut på flera år, innan man kommer till ett lagkraftigt beslut. Oberoende av domstolens beslut är det så att en sådan här offentlig och lång process som kräver tid och krafter är redan i sig en bestraffning, i synnerhet med tanke på Päivi Räsänen, som fått bära ett mycket tyngre lass än jag själv. Min stora oro är hurdan rädsla ett sådant här åtal väcker i samhället. Det största hotet mot yttrandefriheten är ju just den självcensur som orsakas av rädsla.

Också här ser jag dock att Gud i sin godhet har tillåtit och lett det hela. I Finland – som skryter med sina rättsstatsprinciper – har fallet väckt också en del självkritisk diskussion gällande yttrande- och religionsfrihetens alltmer åtstramade tillstånd. I offentligheten är det allt flera som talar om hatprathysterin, nyintoleransen och steg som tagits tillbaka mot ett unket sovjet-Finland. De åtal som väckts mot oss ger uttryck för hur problematiskt det är med de alltmer omfattande hatpratstolkningarna, mitt i den kulturförändring som präglas av ”cancel” och ”woke” i västvärlden. Med god orsak kritiseras tillståndet av medborgarnas rättssäkerhet, liksom lagstiftningens oklarhet, om kriminalkommissarien och även riksåklagaren är oense om hetsbrottsparagrafernas grundläggande tolkning. Yttrandefriheten är en dyrbar och gemensam sak. Fastän många är av annan åsikt i fråga om innehållet i Räsänens pamflett, kan det inte vara en orsak att låta bli att försvara också oliktänkares yttrandefrihet.

Många vill dock förringa rättsfallets betydelse och varnar för den överdrivna tolkningen att förföljelserna nu skulle ha börjat och att Biblarna snart tas bort. Själv tänker jag inte heller att yttrande- och religionsfriheten skulle ha försvunnit i vårt land, men jag trodde inte heller någonsin att jag skulle hamna i domstol på grund av publicerandet av ett häfte. Fortsättningsvis får man nog privat och i den egna kretsen tala fritt, men hur många är det som offentligt och med eget namn – med risk för att mista sin position – vågar stå upp mot allmänt accepterade uppfattningar, som medierna proklamerar som de enda rätta? När intoleranta toleransmantran och krav på värdepluralism – dock utan rum för andra värden – slungas ut överallt i samhället, då måste lagstiftningen och juridisk praxis kristallklart stöda det fria samhällets stöttepelare: yttrande- och religionsfriheten. Därför har behandlingen av åtalet mot oss betydelse också med tanke på det exempel som den internationellt ger åt omvärlden.

Också denna rättsprocess vill jag ta emot ur Guds goda hand. Jag har ju inte valt den åt mig själv eller strävat efter något sådant. Nej, utan för nästan tjugo år sedan ville jag i enlighet med det ämbete jag fått med en småskriftserie undervisa församlingsmedlemmar i den kristna trons grunder. Uppdraget att tålmodigt vittna och lära fortsätter.

Här i tiden är vår allas ädla uppgift den att vi, var och en i sin kallelse och mitt i sin svaghet, talar och handlar i sanning och kärlek, så som Ordet säger och som samvetet förpliktar. Jag vet att jag inte behöver agera i egen kraft. Vårt land, våra rättsmyndigheter och också vi själva bärs upp av mångas böner runt om i världen.

Inför Helsingfors tingsrätt ställer jag mig måndagen den 24 januari med spänning, men samtidigt också med fridfullt sinne och gott samvete. När jag i gott sällskap med Päivi Räsänen vid min sida öppnar dörren till tingsrätten, vad annat kan jag än sucka: Detta har jag publicerat. Jag tänker inte dra det tillbaka. Må Herren leda allt!

Biskop Juhana Pohjola