Missionsprovinsen i Sverige – intervju med missionsbiskop Bengt Ådahl

Finland och Sverige har mycket gemensamt. Märkligt vore det annars: under sin historia har Finland varit en del av det Svenska riket under en längre tid än de sydligaste delarna av vår tids Sverige! I Finland organiserade sig kyrkan i tiden som Åbo stift och Viborgs stift, men ärkebiskopen fanns i Uppsala.

De kyrkliga banden till vår västra granne är alltså historiskt sett starka. Bandets styrka syntes i början av 2000-talet också på det att Finska Lutherstiftelsens församlingar hörde till Missionsprovinsen i Sverige och Finland. Många av vår kyrkas präster har före år 2013 prästvigts just inom Missionsprovinsen.

Ändå kan vår västliga systerkyrka vara rätt så okänd för många av våra församlingsmedlemmar. Därför bad jag Missionsprovinsens missionsbiskop Bengt Ådahl ställa upp på en intervju, så att han kunde presentera för oss den hjord som han fått ansvar för.

Missionsbiskop Bengt Ådahl i Immanuelkyrkan i Göteborg. (Bild: Henrik Vestergård)

En rörelse som förenade rörelser

Vi möts på Zoom en dag som nedtecknas i historieböckerna som en mörk dag. Tidigt på morgonen 24.2.2022 började kriget i Ukraina. Tillsammans ber vi för de bröder och systrar som drabbas av kriget. Så småningom går vi över till huvudsyftet för vårt möte.

Varför kom Missionsprovinsen till? Vad fanns i bakgrunden? Biskop Bengt berättar utförligt om de händelser som ledde till grundandet av Missionsprovinsen.

– I bakgrunden hade vi det läget att unga prästkandidater som hade kallelse vägrades prästvigning. Detta ledde till att Svenska kyrkans fria konsistorium bildades för att granska kandidaterna och bekräfta deras kallelse. Mer än så kunde konsistoriet dock inte göra.

Biskop Bengt berättar att en del unga män sökte sig utomlands för att få prästvigning. Till Lettland åkte till exempel Hans Jönsson – han tjänar numera som biskop för Liepāja. I millennieskiftet berörde prästbristen dock även Svenska kyrkan och dess väckelserörelser. Det här behovet noterade även Bertil Gärtner, biskop emeritus i Göteborg.

– Gärtner sammankallade representanter för rörelserna till så kallade Linköpingsmöten. Sedan gammalt hade de bibeltrogna rörelserna missförtroende mot varandra. Dessa möten var till hjälp för att överbygga klyftorna, konstaterar biskop Bengt.

Biskop Bengt berättar att Gärtner dock inte förespråkade grundandet av Missionsprovinsen vid det avgörande mötet i Falköping. Man fann därför inte enhet i den frågan. Projektet gick ändå vidare. Missionsprovinsen grundades år 2003, varefter Arne Olsson vigdes som biskop 2005 och Lars Artman och Göran Beijer som biträdande biskopar 2006.

– I Missionsprovinsen har man ansett att det är viktigt med biskoparnas vigningssuccession. Därför inbjöds biskop Walter Obare från Kenia som vigningsförrättare, berättar biskop Bengt.

Redan under den här tiden blev kopplingen till Finland enligt biskop Bengt viktig för Missionsprovinsen. Finska Lutherstiftelsen var under flera års tid med i Missionsprovinsen och Matti Väisänen tjänstgjorde som biträdande biskop från 2010 fram till att Missionsstiftet grundades 2013.

Missionsprovinsens särdrag

Missionsprovinsen som snart fyller tjugo år har alltså en till stor del likadan historia som Missionsstiftet. Under årens gång har dessa två också på olika sätt bundits samman. Men vilka säregna drag har Missionsprovinsen? Hur ser det ut inuti?

– Det som är gemensamt för Missionsprovinsen är troheten mot Kristus, Bibeln och tron. Provinsen samlar människor från olika traditioner och därför ser också församlingarna olika ut i jämförelse med varandra, vilket också syns i gudstjänsten. För att värna om enheten har man beslutat att använda Svenska kyrkans år 1986 antagna gudstjänstordning vid gudstjänsterna. Därför råder en god liturgisk ordning i församlingarna. I högmässorna betonas fullheten av Guds ord och predikan har en central plats i gudstjänsten.

Biskop Bengt berättar att Missionsprovinsen har församlingar (som ofta kallas koinonior) på olika håll i Sverige, från Lund i syd till Pajala i Norrbotten. För närvarande finns det 17 församlingar och två som är i startskedet. Dessutom finns det några församlingar som inte är medlemmar men som betjänas av Missionsprovinsens präster. Av prästerskapets 49 medlemmar bor och tjänar en stor del i Göteborstrakten och en del i södra Sverige. Det har varit svårt att hitta präster till Stockholmstrakten. I likhet med Finland samlas de flesta församlingarna i hyrda utrymmen, men till exempel i Göteborg och Umeå har man egna lokaler. I Göteborg finns också Missionsprovinsens kansli. Gällande ekonomin konstaterar Bengt att grunden inte är så stadig som man kunde önska.

– Vår målsättning är att prästerna kunde anställas på 50 procent.

I Finland har Missionsstiftet haft sin egen väg fram till den punkt att man kunnat konstatera att Missionsstiftet är en luthersk kyrka i Finland. Jag frågar biskop Bengt hur läget är hos vår västra granne.

– Vi är ett fritt stift i Svenska kyrkans tradition. Diskussionen om vår identitet fortsätter fortfarande. Något som påverkar läget är också det att en del av våra präster fortfarande är präster också i folkkyrkan.

Biskop Bengt berättar att Missionsprovinsen känner stor samhörighet med alla dem som har samma tro och bekännelse, oberoende av organisationernas gränser. Jag tycker mig höra en likadan betoning som en gång i tiden framhölls av en annan uppskattad svensk biskop: Bo Giertz, som ju är bekant också för många i Finland. Jag kan därför inte låta bli att fråga i vilken grad Giertz undervisning påverkar Missionsprovinsen. I det här skedet tar biskop Bengt fram en inramad bild som finns på väggen i hans arbetsrum och han visar bilden åt mig. På bilden syns biskoparna Giertz och Gärtner.

– De har betytt väldigt mycket för mig. Gärtner prästvigde mig 1975. Och under flera års tid sammankallade biskop emeritus Giertz unga präster hem till sig för att tillsammans läsa Nya testamentet på grundspråket. De här samlingarna var väldigt viktiga för mig, och säkert var de det också för andra präster.

Som konfessionell lutheran i vår tids Sverige

Både i Finland och i Sverige utgör konfessionella lutheraner en liten minoritet. Både i samhället i stort och i kyrkliga kretsar har svenska lutheraner likadana utmaningar som de finska. Biskop Bengt varnar för risken att bli ensam. Till exempel för den som tjänar i folkkyrkan kan frestelsen vara stor att så småningom och omärkt anpassa sig till den rådande situationen. Med tanke på den konfessionella lutherdomens kontinuitet har Missionsprovinsen en nyckelroll i Sverige.

– Vi behöver trygga gudstjänstplatser. Det är också mycket viktigt att man finner gemenskap mellan församlingarna.

För att gemenskap ska uppstå måste man aktivt arbeta för det syftet. Biskop Bengt berättar om några satsningar som äger rum under våren 2022:

– I maj ordnas Missionsprovinsens första ungdomsläger i Stockholm. Där hålls också en kyrkodag i april, i Linköping redan tidigare. Tanken är att människor på det här sättet kunde finna varandra.

Biskop Bengt berättar också om Sankt Sigfrids trosgemenskap som hör till Missionsprovinsen. Den är avsedd för dem som bor långt ifrån närmaste församling inom Missionsprovinsen men som gärna vill höra till dess gemenskap. Gemenskapen har en ansvarande pastor som har kontakt med medlemmarna. Också på det här sättet kan det öppnas en väg till att nya församlingar bildas.

Som finländare i Missionsprovinsen?

I Sverige bor en anmärkningsvärt stor minoritet av finländare. Det torde inte vara omöjligt att en och annan finländare i något skede hittar sig själv i Sverige, sökandes efter en församlingsgemenskap. Men hur kunde man finna en sådan?

– Enklast är det att gå in på Missionsprovinsens nätsida och kolla var den närmaste församlingen finns. Själva gudstjänsten känns säkert bekant. Den är mycket likadan som högmässan i Finland, konstaterar biskop Bengt.

Ännu i slutet av vårt möte betonar biskop Bengt hur han också personligen gläds över gemenskapen mellan bröderna och systrarna i Sverige och Finland. Redan omkring tio år sedan fick han bekanta sig med Missionsstiftet när hans son Jonatan med familj bodde i Åbo under ett par års tid. Förra sommar fick han också delta i Missionsstiftets sommarfest i Loimaa.

– Det var en mycket fin upplevelse. Där var en stark känsla av samhörighet!

När intervjun är slut kan vi båda konstatera att vi önskar att gemenskapen och samarbetet mellan våra kyrkor fortfarande fördjupas.

Artikeln har publicerats på finska i Helgedomens Lampa 2/2022.