Tillsammans och självständigt

Det var intressant att läsa en bok som behandlade frågor som är aktuella också för våra församlingar. Kontexten var bara lite annorlunda. I boken ”Jokin meitä yhdistää” (”Det är något som förenar oss”) reflekteras det över kyrkan efter folkkyrkan. Något som var gemensamt för författarna var förutom folkkyrkan, också övertygelsen att saker och ting inte fungerar. ”Något borde göras”, men vad då? Hur kan man bygga gemenskaper? Hur kan man öva sig i andligt ansvar och förstå att Guds rikes arbete alltid börjar med delaktighet och också ett ägarskap i församlingen – att vi kontinuerligt bygger på vårt församlingshem?

Det har sagts att det finns två saker som man inte kan göra på egen hand: att gifta sig och att vara kristen. När bokens författare skriver om gemenskapsbyggandet är det ett perspektiv som Missionsstiftet delar. Samtidigt kan man notera att eftersom vi inte organisatoriskt hör till folkkyrkan så är vi fria att handla. Dock: fastän vi är en självständig kyrka så är det lätt hänt att flera inlärda handlingsmönster följer med.

Även vi frågar hur man kunde bygga gemenskap vid ordet och sakramenten. Hur kan man öva sig i att diskutera och dela med sig? Hur kunde människorna hitta var sin plats där de kan tjäna? Hur kunde man hjälpa människor att hitta den plats där de kan tjäna, samtidigt som den som ännu behöver få undra får tillfälle att göra så?

Missionsstiftet är i högsta grad en lekmannarörelse. Pastorns uppgift är förstås att på ett särskilt sätt ta hand om söndagsgudstjänsten, men församlingsmedlemmarna kan bära ansvar för nästan allt annat.

Ibland händer det att människor vill använda församlingen som ett verktyg för att förverkliga egna idéer på ett sådant sätt som inte passar ihop med församlingens teologi och den gemensamma visionen. En större utmaning torde dock vara upprätthållandet av en sådan verksamhetskultur som är öppen för iver och förslag. Hur kunde man skapa en atmosfär där man får pröva och också misslyckas, då det funderas på olika arbets- och verksamhetsformer till uppbyggelse för församlingen?

När jag läste boken jämförde jag den med vår egen situation. En central tanke som jag fick var: vilken härlig frihet vi har fått! Vi behöver inte spänna oss gällande tillstånd att fira nattvard, eller om det blir påföljder ifall man håller en allt för luthersk predikan. Vi kan verka och vi kan bygga. Den iver som Gud ger oss har en verklig chans att kanaliseras i församlingsfamiljens vardag.

När självständighetsdagen närmar sig tackar jag därför Gud så väl för fosterlandet som för min kyrka, Missionsstiftet, liksom också den stora självständighet och det kristna liv som vi tillsammans får föra vidare!

En förutsättning för att Missionsstiftets arbete ska ha framgång är att det hittas församlingsmedlemmar som tar församlingens liv som sin hjärtesak. Trots att arbetarskaran är kunnig är resurserna ändå begränsade. Församlingsfamiljen måste bära sin beskärda del av ansvaret. Samtidigt är det viktigt att vi inte tänker att vi gör något märkligt då vi på det här sättet övar oss i att på olika sätt ta hand om församlingen. Då det i församlingen talas om ansvarstagande och ekonomiskt understöd, då kan Nya testamentets texter börja leva för oss på ett nytt sätt. Den egna församlingens kollekt får ett konkret ansikte, då det faktiskt är på det sättet som man ser till att pastorn och hans familj har bröd på bordet.

Så som det framhålls i boken så har vi hela tiden som utmaning, hur nya besökare kunde lära sig tanken om en tjänande och deltagande Kristus-kropp. Samtidigt blir förstås avståndet till folkkyrkan hela tiden allt tydligare. Författarnas önskan är att ”alla blommor skulle få blomma” i folkkyrkan, så att var och en sedan i var sitt hörn kunde handla på det sätt som man tycker att är bäst. Man tänker att den teologiska enheten redan är förlorad. Ändå förutsätts det till exempel att man binder sig till den nya ämbetslösningen. Tanken kan vara förståelig i folkkyrkans kontext, men hur bra är det inte med självständigheten! Vi får fritt förankra oss i den apostoliska, allmänneliga och heliga kyrkan och söka efter dess kontinuitet – inte i en paraplykyrka utan teologisk enhet, som passar dåligt i vår teologiska grund. Kyrkans grund ska vara i ordet och nådens bord, inte i administration och ekonomi. Därför inleds också vår kyrkas byggnadsverk i den gemensamma gudstjänsten, vid Frälsarens gåvor!

Översättning av ledaren i Helgedomens Lampa 6/2021.